Author: saraisabellaa

2018.

Vilket omvälvande år. Det var ett sådant händelserikt år så att jag kommer för alltid minnas just detta året. På gott och ont.

Året började med att Leo bytte jobb. Nu jobbar han med fiber på ett annat företag och där trivs han så bra. Hela året har han jobbat måndag- torsdag och sedan ledig fredag – söndag och det har passat oss så bra med långhelg. Det var en omställning men en välkomnande sådan efter hans förra jobb. Helt plötsligt fick vi en extra dag i veckan att umgås tillsammans och hitta på saker och det är så härligt.

I Mars köpte vi även ett hus. Det var renoveringar att göra, jobb på helgerna när Leo var hemma och på vardagarna var även jag och barnen där och jobbade, så vi hade FULLT upp. Men! Vilket hus, vilken dröm, vilken trädgård, vilken tystnad! Det har verkligen varit en dröm. På sommarn låg jag i hängmattan, barnen lekte ute hela dagarna och jag bara njöt av värmen, det var som att jag var tvungen att nypa mig i armen för att se om det var verklighet, för det var/är för bra för att vara sant. Vi är så tacksamma för det här huset, för läget på huset. Sommaren var helt fantastisk.

Sedan kom September. Livet stannade, mitt hjärta stannade. Jag fick ett samtal av Leo som berättade att en av mina bästa vänner tagit sitt liv. Först trodde jag allt var ett skämt, jag kunde inte ta in det. Sedan brast det. Jag grät och grät, jag anklagade mig själv och mörkret var så djupt, utan slut och utan ände. För mig har det fortfarande inte gått in. För mig är det fortfarande en mörk mardröm och vissa stunder så slår mitt hjärta så hårt att jag bara vill skrika. Jag trodde inte mörker kunde vara så mörkt. Jag saknar henne varje dag, hon är i mina tankar varje dag. Hur skulle hon inte kunna vara det, min fina Emma. Hennes liv har påverkat mig så mycket i så många år. Hennes tro har påverkat mig mycket. Den kommer jag alltid att minnas, hennes kärlek för Jesus, hennes omtänksamhet, livfullhet och givmildhet kommer jag aldrig att glömma.

Två av mina andra vänner lät mig vara med på deras förlossning. Jag fick vara med när en underbart vacker flicka föddes. Deras samspel förlossningen var otrolig, de var sammanlänkade, som ett och en fröjd för ögat. Grattis igen mina vänner ❤

Jag och min mor har varit i London. Vilken resa! Vi hade det så roligt, såg så mycket sevärdheter och gjorde många saker. Vi tittade på big ben (fast den renoverades) vi gick på ett stort akvarier, vi var på oxford street och shoppade, vi var vid Tower of London och Winter wonderland. Vi hade en fantastisk resa!

Precis innan vi åkte födde vår älskade Kate TOLV små valpar, tre tikar och nio hanar, dock dog en hane.. Så vi har fullt upp här hemma. Det är kiss och bajstorkning, matning och gosning, lek och bus, livet är full rulle nu men det är helt fantastiskt med dessa valpar!

Ja, som sagt. Det har varit ett händelserikt år, och tror att 2019 med kommer att bli det. Vi har många planer gällande detta året och jag ser fram emot det med glädje.

Vad gör jag om dagarna? Ja, det är en mycket bra fråga. Jag har pratat med många som säger att de aldrig skulle klara av att gå hemma som jag gör, att de är för rastlösa. Så vad gör jag?

Det är en svår fråga på ett sätt för mina dagar ser rätt så olika ut och vi har ingen riktlinje som vi följer. Jag kan vara rätt spontan, så mina dagar ser lite olika ut. Jag som person är nog rätt rastlös, jag har svårt att sitta still och liksom inte göra något, hade jag inte haft mina barn hade jag aldrig klarat av att gå hemma som jag gör. Leo och jag skrattade här hemma innan och sa att jag skulle behövt fler liv, det räcker inte med ett för mig för jag vill göra allt. Jag vill resa, men ändå ha en bondgård med mina egna djur och växter, jag vill ha barn tidigt och leva det livet, sedan vill jag vänta för att leva ett annat liv innan. Jag vill bli missionär, advokat, bagare, fotograf, ha en hunduppfödning, ja, jag skulle vilja göra allt detta och mycket mer. Men jag har bara ett liv, och det livet är nu och jag får göra det som är viktigast för mig nu, och för mig är det barnen.

Så hur ser mina dagar ut ungefärligt? Ja, om vi börjar på morgonen så går vi upp när vi vill, eftersom vi är uppe rätt sent här hemma så sover vi oftast till 8-9 på morgonen. Mina barn väljer själva när de vill vara på allmänna förskolan och Gabriel, min minsta, vill oftast aldrig dit utan han vill vara hemma. Daniel gör det ibland men ja, de vill vara hemma faktiskt, och jag tycker det är rätt skönt, att liksom inte ha en tid att passa. Daniel vaknar alltid först och Gabriel vaknar antingen av att Daniel vaknar och då ligger de i sina sängar och prata lite med varandra och sedan går båda upp till mig, eller så sover Gabriel och går verkligen inte att väcka (han är ingen morgonmänniska!!) Sedan myser de lite med mig i sängen och medan jag drar mig lite så sätter de på Ninjago, Pokemon, Voltron, den magiska skolbussen eller något att titta på, och sen går jag upp och gör frukost och så sitter vi och äter tillsammans, ifall de vill, annars äter de när de är hungriga.

Efter här skiljer det sig lite faktiskt. Såhär som jag skrivit ovan börjar dagen 99 av 100 gånger, men här efter kan vad som helst hända, och det gillar jag! En gång i veckan är vi på biblioteket, ibland är vi hos mor och far, en gång i veckan, minst, så är vi antingen i skogen eller på lekplatser. Jag älskar utflykter så det är vi med en del på. Vi är ute och cyklar, ute och går med Kate, åker och kolla på saker, mata fåglar m.m.

Datorspel är med en STOR grej här hemma, de älskar att spela! På datorn är det Minecraft eller Roblox som är ledande, och det tycker de är så roligt. Daniel spelar ibland med sina vänner och det är ju en av de roligaste sakerna han vet att göra, inget stör honom när han spelar haha. Sen är det surfplattan med, där har de olika spel som de laddar hem och spelar på eller så är det Youtube som är ledande för där kan man se när andra spelar och gör saker.

Även så pysslar vi mycket, målar, klipper, skriver, limmar och hittar på olika saker, det gillar de mycket. Så jag sitter vid datorn mycket med när de gör annat för att kolla upp saker att hitta på, ideér att göra och lekar att leka. Vi spelar sällskapsspel, lagar mat, bakar och gör vardagliga saker tillsammans.

Men ja, jag gör ju vanliga hushållssysslor med, jag bakar bröd, lagar mat, städar, dammsugar, torka golvet, tvättar, viker tvätt, handlar, planerar, sköter om Kate och katterna, eldar, och ja, allt som ska skötas i hemmet gör jag med. Jag går liksom aldrig sysslolös haha. Jag gillar det, jag tycker om att ta hand om allt här hemma, jag gillar att ha maten färdig tills min man kommer hem ifrån jobbet, se till att när han kommer hem så är allt det vanliga i hushållet klart (men här är det han som hugger ved och fixar allt jag inte kan göra haha) På helgerna ser det annorlunda ut för då är vi två hemma och då delar vi på allt arbete, men just vardagar är mitt jobb här hemma, älska barn och älska min man, ta hand om hemmet och sådant, skulle inte vilja ha det på något annat sätt, detta funkar utmärkt för oss ❤

Stora delar av dagen går med till att prata med barnen, hjälpa dem att lösa saker, svara på frågor, läsa böcker, läsa böcker, och åter läsa böcker. Att kunna skapa en miljö här hemma som är lärande, trygg och avslappnad, jag vill att de ska känna att de kan komma till mig med allt och att här hemma är de trygga.

Leo kommer ibland inte hem från jobbet utan då jobbar han längre iväg och sover där och kommer hem efter några dagar och ibland är han hemma mellan 19:00-20:00, men då jobbar han in fredagen så vi får långhelg.
Barnen går och lägger sig när de är trötta vilket brukar vara mellan 21:00-22:30. Det är så skönt att de gör det, slippa allt bråk alla kvällar utan de har lärt sig känna igen när de är trötta så då somnar de direkt istället för att ligga och bråka i två timmar för att i lägger dem när de inte är trötta. Jag har lärt mig så mycket och lärt mig hur vi får ett fridfullt hem, så ja, vi har ett fridfullt hem!!

Så ja. Summan av kardemumman? Mina dagar går ut på att älska mina barn, älska min man och där ingår allt!

Jag är så tacksam för att kunna vara hemma med barnen på heltid. Det finns inget som övar mitt tålamod mer än det asså. Haha, vissa dagar asså, ja, de kan minsann dra tålamodet till det yttersta, men varje gång jag lyckas att behålla lugnet är det ett stort steg dit jag vill komma. Vissa kvällar känns det som jag bestiger berg här hemma och vissa dagar som att simma i en lugn sjö. På de här åren jag har varit hemma har jag kommit långt och jag kan nu säga att mitt tålamod har blivit så mycket bättre. Ju mer tid ja spendera med Gud och ju mer jag läser på om unschooling och alla otroliga facebook grupper som finns för oss som tänker likadant så blir det bättre.

När någon av barnen får ett sammanbrott så kan jag stå där som en lugn klippa och säga att det är okej att vara arg, det är okej att vara ledsen, frustrerad, irriterad och resterande av alla känslor och sedan jobba igenom dem, att sedan lösa det tillsammans och stå där som en klippa i stormen för dem, det är en otrolig känsla. Istället för att säga till barnet att sluta skrika, sluta gråta och vara arg så acceptera man att man får ha känslor och sedan så finns man där, jag märker på barnen vilken skillnad det är. Istället för att dölja känslor som de inte kan hantera så är det accepterat att känna och sedan löser vi det efteråt, och pratar om hur man kan göra det nästa gång, är OTROLIGT.

Jag lyckas inte hela tiden men när jag gör det så märker jag att både jag och barnen växer och nästa gång så är det lite enklare. Vissa jobbiga saker går vi inte ens igenom längre för att barnen och jag har löst det.

Det här lugnet man kan ha hemma genom att vara den vuxna i vårt förhållande är så härligt. Istället för att skrika när barnen skriker och gråter så kan man vara den vuxna och tillåta känslorna och sedan finnas där som hjälp. Hur ska de lära sig hantera känslor om det inte är tillåtet att känna och få hjälp att hantera dem?

Sedan en annan sak jag absolut älskar med att gå hemma är banden jag skapar med barnen, minnerna som jag ger dem. Jag ger dem ett förhållande att luta sig tillbaka på, ett förhållande där varje fråga ifrån dem tas på allvar, där varje samtal är viktigt och där varje känsla är verklig. Jag tror inte att man kan ge barnen för mycket kärlek, jag tror det är en sak man inte kan ge för mycket av. Jag tror att mina barn kommer bli trygga i sig själva genom att veta att bakom dem står jag, på deras sida. Att veta att min kärlek inte tar slut, att jag blir inte arg på dem när de misslyckas, och det resultera i att de våga att misslyckas, och det vidare att de lär sig. Jag vill att de ska se att när jag tittar på dem så tittar jag på dem med kärlek i blicken, jag vill att min blick ska vara full med kärlek till dem så de vågar titta mig i ögonen. Jag vill att de ska få ta beslut för att lära sig att ta beslut, lära sig vad bra och dåliga beslut är, och när de tar ett “dåligt” beslut så finns jag där med kärlek och säger att “nu löser vi detta” istället för att säga “Ditt beslut, du fixar det”.

Jag kan inte med några ord i världen beskriva vad de ger mig och vad jag vill ge dem.
Varje kväll hör de mig säga “Jag älskar dig, jag är så glad att jag är din mamma.”

Det finns mycket att säga om livet.. Suck.. Idag var Gabriel på förskolan för första gången sedan innan sommaren. Kändes lite surt att lämna honom, trivs så bra med mina pojkar hemma, men de gillar det, så de får gå från och till på den allmänna förskolan. Den tiden då de är där passar jag på att gå långrundor, gymma, handla och sådant, det är avslappnande faktiskt. Idag var båda pojkarna där så jag åkte till Kristianstad och kollade in den nya gallerian. Jag letade efter kläder att ha till begravningen på fredag. Jag gick där och tänkte att det här kunde jag aldrig föreställa mig, att jag skulle leta kläder till min väns begravning… Kunde aldrig föreställa mig det, fanns inte i min värld. När jag gick där så var jag tvungen att stanna upp för att inte bryta ihop, jag fick samla mig, sträcka på mig och fortsätta, medan tanken fortsatte att ringa i mitt huvud, “såhär skulle det inte varit…Jag kunde aldrig föreställa mig, leta kläder till din begravning, min finaste vän..” Jag hittade tillslut något, men hela tiden i gallerian var så overklig på något sätt.. En sorg över det och jag kände mig inte kapabel till att le.. Köpte ett halsband med, ett halsband som jag tror min vän skulle gillat, som påminner mig om henne, inte för att jag behöver en påminnelse..

Efter jag hämtat trötta pojkar på förskolan begav vi oss till apoteket för att köpa emblaplåster för att Daniel skulle ta vaccin, sedan satt vi och åt lite mat och fika tillsammans, fina pojkar ❤

Daniel var så rädd och han grät men efter mycket prat så accepterade han att han skulle ta sprutan. Så stor han är, att man kan sitta prata om djupa saker, känslor och fakta och han köper det, har man ett bra argument så köper han det annars argumentera han emot. Ibland kompromissar vi, ibland ger jag med mig och ibland han.

Men när vi var på BVC, ja, då hade jag satt plåstret på fel ställe så det blev ingen spruta ändå haha! Typiskt.. Får åka tillbaka en annan dag.. Daniel var glad för det iaf haha!

Nu är vi väl hemma och alla är sååå trötta så sitter vi och myser till Ninjago, det får bli en lugn kväll idag… Vissa dagar är väl såhär..

Jag skrev denna till dig Emma, samma natt jag fick höra att du inte var kvar på denna jord. 

Det fanns en kvinna. En kvinna som visste hur hon skulle få mig att skratta, som visste hur hon skulle trösta. Det fanns en kvinna, en riktig vän som jag känt i många år. En vän som hade ett leende som solskenet, håret som dansade vid axlarna och ögon som tindrade av smärta och värme. Hon var vännen som jag bara satt och pratade med i timmar, som jag åt godis med och som klockan bara sprang iväg. Hon fanns. Hon kämpade med mycket. Hon kämpade med livet, med kärlek och vänner. Hon kämpade med livet när det var som tuffast och hon var tuff tillbaka. Det fanns en kvinna, en vän, som fann Jesus i mörkret. Som fann en vän över alla vänner, som fann sin passion, sin eviga kärlek och sin bestående vän. Det fanns en kvinna vars tro kunde flytta berg, det fanns en kvinna som visste vem Jesus var och hur man berättade om honom. Denna kvinnans ögon fick liv när hon talade om tron hon vunnit, om Jesus hon funnit. Det fanns en kvinna som kämpade mot mörkret, som kämpade mot allt var smärta heter. Hon kämpade för kärleken, hon kämpade för upprättelse i alla hennes förhållande.
Hon kämpade för att överleva i en värld full av grymhet.

Det fanns en kvinna, som avsett hur långt tiden gick så visste hon hur man gav mig en ordentlig kram. Hon visste hur jag mådde, hon visste vilken vän hon var för mig. Jag älskar dig, jag älskar dig med. Dessa ord, dessa sanningar som så ofta sas. Jag önskar jag kunde ta all din smärta, jag önskar jag kunde hålla om dig och säga “fortsätt kämpa min fina”. Tiden tog slut för dig, tiden tog slut på dig. Min vän, min fina vän. Jag minns när du sa, att du skulle flytta ner till mig, här skulle du haft det bra. Jag minns jag sa till dig, att här kan du alltid bo. Jag minns att du var här, det känns som igår. När vi satt i bilen, åt godis och du var så ledsen så du grät. Jag minns som igår när du satt vid mitt bord och skrattade med oss alla. Jag minns det som igår min fina. Jag älskar dig, mer än alla dagar jag levt. Du var en sann vän, en vän att minnas, en vän jag behövde, en vän jag behöver.

Men vi ska ses igen min fina vän, då ska jag krama dig hårt, och säga att tiden utan dig var grå.

Som alla vet så förespråkar jag unschooling! Att lära sig utan lektioner, att barnen har en naturlig nyfikenhet för att lära sig och att barn faktiskt lär sig det de behöver när de behöver det. Jag tror på detta väldigt starkt och ett uttryck jag får höra när jag talar om unschooling med människor är “hur ska barnen lära sig utan skolan!? Det är ju där man lär sig!”
Ja.. Bra fråga! Men hur lärde man sig innan skolan fanns? Hur lär jag mig något alls? Jag har lärt mig massor och åter massor sedan jag slutade skolan och det har varit genom att prata med människor, genom att använda internet, läsa böcker och genom artiklar bland annat.

Idag när jag skrollade igenom Facebook så fick jag upp ett förslag på ett spel som lär barnet alfabetet i ordning. Min första tanke gick till en sång som mina barn älskar, det är just ABC sången. Min andra tanke var, hur viktigt är just ordningen? Min tredje tanke var, kära hjärtanes!! Haha, så länge man satt i skolan och studerade in alfabetets ordning, så många timmar man spenderade där, och nu undrar jag om det går snabbare att lära sig när man gör det när man är redo? Och ja, jag vet ju redan mitt svar på det, kanske till och med ni gör. SJÄLVKLART tror jag att man lär sig det snabbare på egen hand när man är redo! Självklart tror jag att alla timmar jag satt i skolan och lärde mig alfabetets ordning kunde lagts på viktigare saker för jag tror absolut att jag hade lärt mig det förr eller senare. Jag kanske inte hade lärt mig det vid 8 år, kanske jag hade lärt mig det när jag var tolv, men vad spelar det för roll egentligen när jag lär mig det? Det är som att läsa, i skolan lär man sig tidigt, men om man följer barnets intresse kanske det blir senare, man det blir i alla fall av, det tror jag på. Matte kommer också upp varje dag, vad som är mer eller mindre av något, hur siffror ser ut, hur det är tillsammans, att en 2 och en 3 kan bli 5, men också kan de sättas ihop och bli 23. De lär sig av intresse, nyfikenhet och det funkar! Varför ska man stressa lärandet?

Jag har läst igenom läroplanen för förskoleklass upp till trean, och gjort anteckningar på den så jag minns lite av den. Vissa delar av den handlar just om världen, om hur man bemöter varandra och hur man behandlar varandra. Vissa saker tyckte jag var rätt uppenbara för jag pratar med barnen om många saker varje dag. Vi går igenom saker när de kommer upp, när barnen är nyfikna. Just nu har det varit mycket demokrati, diktatur och valet som kommer upp nu om ett tag, de ser vad jag gör, lyssnar på, prata om och så lär de sig och vill veta mer. Så är våra dagar. Är det något de får upp ögonen för så frossar vi i det så länge barnen vill, och de lär sig så bra! Flera gånger om dagen stannar jag upp och beundrar dem, tänker hur bra det hade varit med läroplikt istället för skolplikt i Sverige. Hur bra det hade kunnat vara att lära sig i avslappnad miljö.

Ja, jag tror på unschooling, jag tror på frihet, jag tror på nyfikenhet och viljan.

Framför allt, så tror jag på mina barn!

Bilden är tagen ifrån en natt när Daniel bestämde sig för att bygga lego kl 23!

I mitt huvud har det gått runt och runt vad jag vill utbilda mig till, eller vad jag ska jobba med.. Jag är hemma med mina barn och så hoppar jag in lite som vikarie i omsorgen när Leo är hemma. I grund och botten är detta inget jag vill göra, jag känner inte att jag vill jobba med människor på det här sättet.

Så, mina tankar har gått ifrån ekonom, till flygvärdinna och sedan nya jobb varje vecka. Detta har varit så frustrerande för att jag inte veta vad jag vill göra. Det jag har kommit underfull med är i alla fall att jag vill göra mitt eget race. Jag vill göra något där jag bestämmer arbetstiderna och där jag bestämmer över mitt eget jobb. För ett år sedan kom jag att tänka på att jag vill bli fotograf så vi köpte en bra systemkamera till mig och jag tycker att det har varit så roligt. Jag har inte kommit ut och fotat så mycket som jag har velat, allt måste passa med alla i familjen och det har det inte gjort så värst mycket, och sedan så har jag svårt med att komma igång lixom. Jag vet vad jag vill men att göra det är svårt. Förstår ni?
Så i alla fall. Jag har nu börjat att skriva en barnbok. När jag är ute med barnen, när vi sitter och myser eller när de ska sova eller åka bil så berättar jag sagor för dem om troll, och träden och pysslingar, detta älskar de. Sedan slog det mig härom dagen att jag kanske ska skriva en barnbok om det och nu har jag börjat att skriva ihop den. Men, sen kom jag att tänka på att någon måste ju rita bilderna i boken och jag började söka lite på internet och hittade illustratör och blev förälskad!! Nu är jag igång med det jag vill göra! Jag ska använda min kamera för att fota och sedan få idéer till att illustrera ihop. Har suttit massvis med timmar och all ledig tid har jag suttit vid Youtube och sedan övat. Det är inte enkelt, men ack så roligt.

Detta leder mig in på en annan sak med unschooling. I skolan så har man ämnet “konst” och jag tyckte att det var roligt på ett sätt men ändå inte. Jag tyckte/tycker det är roligt att skapa och att jobba med händer och kroppen och det fick man göra på konsten. Dock var det ju alltid under en begränsning. Man kunde vara fri men inom ramen om man säger så. Fick man en uppgift med att måla en blomma så fick du måla en blomma, nästan hur du ville, men det skulle fortfarande vara en blomma. Nu, helt plötsligt när jag sätter mig in i detta så får jag följa mitt hjärta och måla och göra som jag vill och det måste jag säga är svårt!! Det är svårt att få göra vad man vill för det blir så stort, nästan inte hanterbart. En sak jag måste öva på, och det är roligt och utmanande. Jag är så glad för min man som stöttar, hjälper och tror på mig ❤

Nu när jag har börjat måla så ser jag glädjen när barnen ser mig måla. Barnen gör som man gör och inte som man säger. Att säga till barnen att gå ut och leka medan jag sitter vid datorn går inte för då vill de med göra det, men när jag målar så väcker det lusten hos barnen att måla och det är vackert ❤

Idag gick jag upp vid fem för att vara på sjukhuset och ta prover så fort det öppnar och sedan upp till Gastrodagvården och sitta där i ca 2 timmar och få min medicin, Entyvio, och den får jag på dropp var 8 vecka. Jag måste ta prover varje gång innan jag får min medicin för att se så allt är bra med min kropp. Om man har en infektion eller något litet symtom på det får jag inte ta medicinen för då kan man reagera starkt och bli jätte sjuk. Jag gjorde det en gång, jag blev genomsjuk, kroppen gjorde ont, huvudet sprängde och jag trodde på allvar att jag inte skulle överleva det. När jag började bli liiite bättre så började mina fötter och ben värka något fruktansvärt så jag kunde inte gå, fick åka in till akuten och få morfin och stanna över natten för jag hade fått knölros.. Så nu ser jag till att vara helt frisk varje gång!
Med mina prover så kollar de lever, blod och njurvärde, vita och röda blodkroppar och lite smått och gott, de andra medicinerna jag går på kan göra så att mina levervärden blir dåliga och så vidare och så vidare. Man behandlas med en medicin för få stopp på grundsjukdomen men får biverkningar av den och måste behandlas med annat. Ja, haha, ond cirkel…

Det är blandade känslor varje gång jag åker dit, det är väldig skönt på ett sätt, det är som en vila där, ligga i en säng i ett rum och måste ligga där ett bra tag och jag vet att jag inte kommer någonstans, det gör att jag slappnar av på ett sätt. Jag läser en bok, en tidning eller så sover jag. Idag gjorde jag en lite blandad kompott, jag läste i fyra tidningar, sov och lyssnade på en föreläsning av Peter Gray som handlade om det fria lekandet. Det var så intressant.
Samtidigt så känner jag mig bunden av att ta Entyvio, bunden till att vara på sjukhuset var 8 vecka, bunden till samma plats så ofta som jag lixom måste vara på. Jag vet inte hur man ens skulle kunna åka på semester som varar längre med tanke på ja, jag måste ju dit.. Men idag pratade jag med sjuksköterskorna för att få en telefontid till min läkare och se om man kan lösa detta på något sätt.. Vi får se vad som händer..

Efter det så jobbade jag. I vanliga fall så går jag hem och lägger mig direkt för jag blir så trött, frösen men samtidigt varm av den och så orkar jag inget, men idag var jag dubbelbokad! Nu, efter Entyvion och efter jobbet ligger jag i sängen helt utslagen, hade kunnat sova redan kl fem men håller mig vaken lite till.. Dagen har bestått av en räkmacka och massa och åter massa godis och varm banan med choklad.. Ja, vissa dagar är väl sådana..

Hejsan!

Jag har haft ett uppehåll med min blogg, av anledningar jag inte kan nämna. Tankarna har gått att jag inte kommer att återuppta den, men nu, ju längre tiden går, så känner jag att jag kanske ska det ändå.. Lite lätt, lite mjukt och försiktigt så tänkte jag återuppta den och skriva när det är något som jag känner måste fram.

Vi har nu bott in oss i vårt hus. Vi älskar det! Det är som en dröm som gått i uppfyllelse. Tystnaden, naturen, alla ljuden ifrån skogen. Kate och katterna trivs så bra här, speciellt när dörren alltid är öppen och den del av skogen som är på vår tomt. Barnen trivs så bra och vi är verkligen lyckliga här. Den här sommaren har varit en av de bästa i mitt liv. Lugnet som har infunnit sig i vårt hem, i våra liv är så påtaglig. Barnen har spelat dator, badat, hoppat studsmatta, cyklat, varit på stranden, byggt och målat på trädgården, varit i skogen, planterat, åkt båt (ja, det ska jag med nämna, vi har fått en båt och varit ute och åkt och badat med den.), vi pratar mycket engelska här hemma för att barnen ska lära sig och de älskar det. Ja, vi har verkligen levt det lugna livet här. Barnen sover när de är trötta på kvällen och sover länge på morgonen, vi är så rofyllda av det enkla livet och njuter av att vara tillsammans så det är underbart.
Jag har planterat, jag har gymmat, jobbat, varit i skogen, åkt båt, bakat bröd, lagat mat, tvättat, varit på lekparker och i skogen, läst böcker, lekt lekar, hoppat studsmatta, byggt och målat, cyklat, tittat på serie, varit på stranden ja, det mesta barnen gjort har jag gjort.

Jag har kommit underfull med mer och mer om hur jag vill vara som mamma, vilken uppväxt jag vill att barnen ska ha och jag har bytt väg lite. Innan har det varit så många röster, och jag är tacksam till alla råd jag fått genom åren, men jag är så glad över att jag har hittat en väg som jag verkligen vill gå på och tror på. Jag tänker inte gå in så djupt på det här och nu, men jag kommer göra det i omgångar längre fram.

Här är några bilder på sommaren. Den första är ifrån nu, haha, vi sitter ute på altanen när jag skriver och den sista är ifrån skogen idag, barnen gick på ett stengärde. Andra och fjärde bilden är ifrån Hanö, tredje ifrån skogen med My Peak Challenge tröja på och den femte är när jag och Daniel myser i gräset.

För det gör väl alla, oroa sig alltså? Eller? 

Det hoppas jag verkligen inte att alla gör! Om alla gör det, varför gör alla det?

Vad för nytta tror jag att jag gör med min oro? Om jag oroa mig för barnens framtid, hjälper det dem att få en bättre framtid? Om jag oroa mig för att ekonomin ska gå ihop, får det ekonomin till att gå ihop mer? Om jag oroa mig för vad barnen hittar på när de är ute med kompisar sent på kvällen, gör de bättre val då?

Hur är det egentligen, vart vill vi komma med vår oro? Vill vi bli bättre människor? Vill vi göra det för att alla andra gör det? Är det en känsla som bara måste finnas där? Mår vi bättre utav att oroa oss? Nej… Jag tror inte att vi blir bättre personer eller att vi kommer må bättre av att oroa oss, inte det minsta. Jag tror det är en last som man lägger på sig som i värsta fall kan bli livsfarlig ifall den dras för långt.

Bibeln säger:

Matt 6:34
Bekymra er alltså inte för morgondagen, för morgondagen bär sitt eget bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.

Joh 14:1
Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig.

Det finns en vers som jag älskar, den säger “Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?” (Matt 6:27) Vad  tror jag mig komma med mitt oro? Den kommer ingenstans! Jag lever inte längre för att jag oroa mig, snarare tvärt om. Om jag alltid ska bekymra mig för så mycket vad kommer jag leva för liv? Vad kommer jag VÅGA göra, och låta mina barn göra, om jag oroa och bekymrar mig?

Jag vill kunna lämna allt till Gud, kunna ge han mina bekymmer så att jag slipper bära dem, så att jag slipper oroa mig. Jag lägger mina barn, min framtid och min ekonomi i Guds händer genom bön. Gud han vet allt om mig, älskar mig och dig. Vi ska inte bära på bekymmer, så fort vi slutar upp med det så lättar så mycket, som en sten ifrån axlarna.