Daniel på Akuten

Det är inte ofta dagar blir som man planerar, eller? Inte för oss i alla fall, men ändå planerar jag.
Imorse skulle vi till gymmet, vi skaffade gymkort här om dagen och igår var första gången vi var där, det var så härligt så vi bestämde oss för att gå dit idag med. Vi skulle precis gå upp för trappan till gymmet och Daniel och Gabriel gick före när vi hörde ett skrik och Daniel trillade och slog sig. Först skrek han till, sedan tystnade han och jag sprang dit, tog upp honom och i min famn hörde jag att han tystnade och kände att han stelnade till och blev helt rak, hans ansikte blev helt rött och han slutade andas. Jag kunde se hur hans ögon började rulla bakåt och han började göra konstiga ljud och jag började skrika. Leo tog honom ifrån min famn till sin famn och la honom på golvet, men han började inte andas och hela hans käke blev helt stel. Jag skrek och i mitt huvud så rusade bilder förbi med begravning, ett liv utan honom och jag var livrädd. Några sekunder senare så vaknade han, i chock och visste inte vart han var, varför han låg på golvet och varför vi var så rädda. Vi bar upp honom och tog honom till soffan som var en bit bort och han grät, han hade ont i sin hals och i bröstet, var väldigt frånvarande och frågande, han mindes inget vad som hade hänt.
Vi gick genast ut till bilen och körde till vårdcentralen en bit bort, Daniel var väldigt trött och dåsig, men snabbt kom en läkare och sa att vi måste vidare till akuten och frågade om vi ville ha en ambulans, men vi tackade nej, det hade tagit längre tid för en ambulans att komma och köra oss dit. Väl inne på akuten kom vi in direkt på en första titt, och Daniel var redan bättre, han hade bara lite ont när han andades. Senare fick vi träffa en doktor, en super trevlig man som gjorde lite undersökningar, frågade frågor och sen fick vi gå upp till barnavdelningen på observation i några timmar. Det var ett jätte fint rum med massa leksaker, böcker, målarsaker, utklädningskläder och personal som var där för att leka och distrahera barnen när det var undersökningar. Efter ett tag fick vi göra nya tester och en timme senare träffade vi en doktor som sa att vi fick åka hem, allt var lugnt nu och vi behövde inte vara rädda för att det var några bestående men, och ja, han pratade så snabbt och var så stressad men avslutade det hela med att det var ett sorts krampanfall han hade fått som ett resultat av fallet, minns inte tyvärr vad han kallade det, men oavsett, detta var det värsta jag varit med om, så läskigt.

Vi började dagen med att gå en lång härlig runda med Kate, ja vi hade en hel dag planerad, och inget blev som planerat. Tänk så snabbt det kan ändra sig, tänk så snabbt något hemskt kan hända. Jag är så tacksam till Gud att allt är bra nu. Den rädslan jag kände vill jag aldrig känna igen, att tro att min älskade pojk skulle kvävas var det värsta som någonsin hänt.

Var glad för dagen ni har tillsammans. Jag är så tacksam för att jag kunde spendera hela dagen med min familj, även om dagen blev så här. Tacksam till ett bra sjukhus med toppen personal!
Nu är vi hemma och barnen ska snart lägga sig, de är så trötta och det förstår jag, vi är med det.

 

Advertisements

Planen för framtiden

Det är enkelt att bara låta dagarna gå sin lilla gång, att man inte har en direkt plan mer än att leva i nuet, både för oss som unschoolar och människor som inte gör det. Det är som att vandra utan att tänka framåt, att gå utan att ha ett mål, eller, man kanske har ett luddigt mål långt där framme, men vad skulle hända om vi faktiskt börja göra upp en plan för framtiden? Inte bara med oss själva, vart vi ska jobba, bo eller äta, utan faktiskt en plan för våra barn. Vilka värderingar är viktiga för oss? Vad vill vi ge vidare? Vad vill vi att våra barn ska, förhoppningsvis, hålla kärt? Vad vill vi att de ska lära sig och vad gör vi NU för det målet? Hur formar vi våra barn, oss själva NU? Vi måste börja tänka på att varje dag är en dag, varje dag är viktig!

Eftersom vi unshcoolar så kan vi leva livet lite hur vi vill, planera utifrån väder, vind, humör, och sömn, vi har ingen plats som är obligatorisk för oss att vara på varje dag. Så vad fyller vi våra dagar?

För mig tycker jag att naturen är viktig. Att barnen ska lära sig hur viktig den är för oss, för djuren och insekterna. Det är viktig att vi tar hand om den, att inte köra för mycket bil, att gå dit vi kan, minska på plasten i vårt liv, inte slänga något i ute. Det finns många sätt att ta hand om den, och det är bland annat att inte göra det värre.
En sak som vi gör väldigt mycket, varje dag faktiskt, det är att vara ute och gå med Kate. Det kan vara allt ifrån att bara gå runt kvarteret, till gå längst havet och i skogen. Vi tar vara på varje dag, vi går och lukta på blommorna, berättar historier om troll och älvor, badar i havet, kolla på knoppar som slår ut, frön som slår rot, himmelens alla färger och gräset som kittlar under fötterna. Som igår till exempel, när vi tog med oss två böcker, gick längst havet och satte oss under ett träd och läste. Gabriel hade med sig sitt munspel och satte sig och spelade, jag och Daniel låg i gräset med ett grässtrå i munnen under tystnad. Det var idylliskt, påminde om Lotta på Bråkmakargatan när de åkte till sjön. Jag vill lära dem att älska naturen, tystnaden, ljudet, sjön, havet och skogen, ja, allt som har med naturen att göra.

Under naturen kommer en annan viktig sak in som vi lär barnen. Hemmagjord/ren mat. Daniel reagerar på vissa ämnen i mat som är halvfabrikat och därav gör vi nästan allt från grunden. Det enda vi har som är halvfabrikat är väl fiskpinnarna. Vi kollar igenom allt som vi köper, och vi köper bara saker med naturliga innehåll, vi bakar bröd, gör sylt och ja, lagar all mat från grunden. Kan vi så odlar vi eller köper närodlat.

Böcker och att läsa, det är något jag älskar och har gjort med barnen sedan de föddes. Vi läser böcker varje dag, som tar oss mellan olika värdar, mellan olika personer och varierande tankar. Detta har gett dem fantasi, en lust att lära mer, läsa mer, det har gett oss en underbar kontakt att kunna sitta tillsammans och mysa till en bok. Daniel, som läser både svenska och engelska, älskar böcker, han älskar att läsa. Detta glädjer mitt hjärta, för vad går upp emot att läsa en bra bok?

Något vi pratar mycket om här hemma är också kärlek till alla människor (även djur och natur). Bibeln pratar om kärlek och att Gud är kärlek, att vi ska älska andra människor, även oss själva. Vi visar barnen med handling att älska, för det är inte bara ord (givetvis säger vi varje dag att vi älskar dem på många olika sätt), vi ger mat till de hemlösa/tiggarna, vi har ett öppet hem för alla, vi tänker på hur vi pratar med andra människor, att vi visar kärlek genom att vara vänliga, att hjälpa människor som behöver hjälp. Det är något av det viktigaste som jag vill att barnen ska få med sig, kärleken.

Det finns mycket på min lista och detta är bara fyra saker, men att göra varje dag till det bästa man kan är viktigt. För idag är viktig, det leendet är viktigt, det uppbyggande ordet är viktigt, den kramen ÄR VIKTIG. Idag är viktig, för som uttrycket säger, idag är första dagen på resten av mitt liv. Jag brukar tänka, hur vill jag att barnen ska minnas mig? Vill jag att de ska minnas mig med glädje? Vill jag att de ska minnas mig som en person som hade mysiga kramar? En mamma som skrattade med dem? Hur vill jag att de ska minnas mig? (Jag vet att livet inte alltid går som man tänkt, och ibland går det inte att vara allt man vill för sina barn, hur mycket man än önskar, jag dömer ingen och vill inte ge någon dåligt samvete, jag vill bara att man ska få en tankeställare)
Detta gäller även i mitt äktenskap. Hur vill jag att barnen ska se på vårt äktenskap? Hur vill jag att de ska tänka att kärlek mellan man och kvinna ska fungera? Hur vill vi att de ska behandla sina fruar?

Jag tror att det är viktigt att sätta sig ner och tänka på vad vi som föräldrar tycker är viktigt. Vad vi vill att barnen ska ha med sig när de blivit vuxna och vilka värderingar är viktiga och väger tungt. Barnen kanske kommer gå motsatt håll, tycka annorlunda, och det är okej, men att ge barnen en förebild är viktigt, att ge dem någon de kan se upp till. Omedvetet eller medvetet så jobbar vi med varandra eller emot varandra. Jag vill jobba med mina barn, utvecklas varje dag, bli mer och mer tänkande, förstående, tålmodig, ta hand om naturen mer, styrka bra sidor och jobba på det som behöver mer arbete.

Jag tänker, att jag vill ge mina barn all kärlek jag har, och varje dag försöka vara den personen jag vill att jag ska vara.

Brev från kommunen, så nu vet de

När vi var i Sverige så åkte vi i tystnad, vi skrev inte ut det någonstans, vi berättade bara för de närmsta och hade det lite som en hemlighet. Vi har valt att ta barnen ut i landet för att göra något som är olagligt i Sverige och kan inte helt säga hur det hade tagits emot i kommunen om de vetat att vi var tillbaka. När vi flyttade berättade vi inte för dagis/kommun eller något om att vi flyttat för att hemskola, för som sagt, det är olagligt, men innan vi åkte till Sverige hade vi fått ett brev ifrån Sölvesborgs kommun, och det brevet gjorde oss lite oroliga. Vi väntade länge innan vi svarade, vi tänkte och diskuterade vad svaret skulle innehålla. Här nedan ser ni vad de hade skrivit och vårat svar. (Notera, varken jag eller Leo, eller barnen för den delen hade sagt något om att Daniel skulle gå i skola utomlands, inte ett knyst. Innan vi flyttade hade vi inte ens berättat för barnen att de skulle hemskolas/unschoolas, för vi ville inte att de skulle säga något till någon)

69256163_367890667471827_6898490313791242240_n

Här är vårt svar:

Svar till Sölvesborgs kommun
Ang. folkbokföring i Sölvesborgs Kommun.

Hej! Tack för er skrivelse. Vi är glada över att ni visar intresse i våra barn och deras välmående. Jag förstår även era skärpta regler kring det uppmärksammade ”ystad-fallet” i media. Då det är ingen bra publicitet att få för sin kommun och ni vill hålla er rygg fri med att ni har gjort allt ifall att ett liknande fall.

Vi har informerat er om att vi flyttat utomlands (Storbritannien) och vårt barn går inte i skola utan hemskolas i enlighet med de lagar och regler som gäller här.

I England (Storbritannien) har man inte skolplikt utan utbildningsplikt, om man inte väljer att placera sina barn i en skola utan bedriva hemundervisning så måste man tillgodo se sina barn heltidsutbildning i egen eller privatfinansierad regi. Vilket vi gör.

Vad gäller att vara skolpliktig så enligt skollagen 7 kap. 10§ första stycket så står det att skolplikten inträder höstterminen då man fyller 6. Vilket Daniel gör i år. Enligt de uppgifter jag har fått från er hemsida börjar höstterminen onsdagen den 21 Augusti i år. Så om vi skulle bo i Sverige, så är Daniel skolpliktig först då.

Då vi bor utomlands kan vi också ansöka om uppskjutning av skolplikten enligt 10 § andra stycket.

Men ser man till 2§ första stycket så är vi inte bosatta (dock i skrivande stund folkbokförda) i Sverige och där med ingen skolplikt, eller enligt andra stycket att vi varaktigt vistas utomlands. Så kan vi citera en bit ur domen Mål nr 3515-14 från kammarrätten i Göteborg 2015-09-14.

”Begreppet varaktig vistelse återfinns inte heller i annan jämförbar lagstiftning, men däremot förekommer begreppet stadigvarande vistelse i skatterättsliga sammanhang. Enligt vedertagen rättspraxis anses som stadigvarande Vistelse i princip en sammanhängande tidsperiod på sex månader eller mer (jfr RÅ- 2008 ref. 16). ”

Vi flyttade utomlands den 15 februari 2019, och där med upphör skolplikten enligt stycke 2 och testad rättspraxis den 15 augusti 2019.

Samt att vi kommer skriva ut oss från svenskfolkbokföring denna månaden. Vi hoppas på all välgång för Sölvesborgs kommun som alltid kommer ha en plats i vårt hjärta.

Med Vänliga Hälsningar
Leo, Sara, Daniel och Gabriel Stjernkvist

Efter allt som varit uppe i Sverige nu med Ystad familjen, hemskolning och att sen få detta brev gjorde oss lite skrämda. På SVT och på andra tidningar har det skrivits en hel del, både för och emot hemskolning, så jag vet inte hur diskussionerna i Sverige går nu angående det, om de ändrats eller de är samma de varit hela tiden. Jag hoppas på att något gott kommit ur hela situationen och att folk kan öppna upp ögonen för hur hemskolning skulle kunna fungera. Tänk om det var tillåtet så folk skulle kunna stanna kvar i Sverige och hemskola, att familjer skulle kunna slippa gömma sig och ljuga för att göra det möjligt. Jag önskar och ber att det ska bli tillåtet för hemskolning, att det ska bli läroplikt istället skolplikt, att föräldrar ska våga gå åt andra hållet om det funkar för deras familj utan att dra upp hela familjen och fly ifrån sitt hemland, familj, vänner, jobb.

Tankarna går på oss och vi undrar vad som skulle kunna hända om det blev läroplikt i Sverige. Är det bara att flytta tillbaka? Skulle det bli accepterat av omgivningen om man inte sätter barnen i skolan? Skulle fler och fler familjer välja den vägen? Hur skulle Sverige reagera?

Här i England så är det som sagt tillåtet, men det känns som att det är socialt accepterat med. Museum, bibliotek, aktiviteter, studiebesök osv görs för hemskolare. Det är rabatter och speciella tider för hemskolare som gör det möjligt för oss att göra saker billigare än vanlig kostnad. Det finns grupper om anordnas så att flera familjer som hemskolar går tillsammans, ja det är mer socialt accepterat. Skulle det gå i Sverige? Skulle det vara möjligt i mina barns generation? Eller hur många generationer framåt talar vi om? Om det hade blivit tillåtet, skulle det finnas flera familjer i samma kommun som hemskola, eller skulle det vara så att ens egna barn blir ensamma medan andras barn går i skolan? Ja, tankarna går och det är många om. I England så har det varit tillåtet så länge så man har byggt upp ett samhälle runt det och det tar tid att göra.

Ja, så vi åkte i tystnad. Vi berättade knappt inte för någon för att vi gör det som Sverige anser olagligt. Det spelar ingen roll att det fungerar, det spelar ingen roll att hemskolning är bra för familjen, bra för barnet, statistik ifrån andra länder som visar hur hemskolare blomstrar spelar ingen roll, för Sverige spelar det ingen roll. Det är fortfarande ett nej, barnen ska till skolan oavsett vad.

Daniel blev skolpliktig nu förra veckan. Vi var i Sverige då skolan började. Alla barn i hans ålder som slussas in, som börjar sin skolgång, sin 10-åriga, obligatoriska skolgång.

Daniel var inte där, han var hemma med mig, med sin bror, sin mormor och morfar. Han ska inte ha en 10-årig skolgång. Han ska ha ett livslångt lärande med nyfikenhet och djupdykning.

Sverige i 4 veckor

Den 24/8 var vi tillbaka till England ifrån Sverige. Vi körde bil till och från Sverige och resan hem tog 24 timmar för oss att köra.

69317818_577262362808067_5817606139566620672_n

Vi åkte dit via Tyskland den 21 Juli (Min och Leos 7:e bröllopsdag, yay!) Leo skulle jobba i Tyskland i två veckor så då tänkte vi att jag och barnen med skulle följa med, som ett äventyr och se ett nytt land som jag och barnen bara åkt igenom när vi flyttade till England. Planen var att stanna där i en vecka och sedan skulle jag och barnen åka vidare till Sverige och Leo stanna kvar och jobba, men ja, så blev det inte. Där vi bodde var så utanför allting, ute på landsbygden, vi hade Kate med oss som vi inte ville lämna kvar i lägenheten vi bodde i själv för länge, jag kunde ingen tyska och de tyska kunde ingen engelska, så ja, det blev så att jag och barnen åkte tidigare till Sverige.

Klockan var 21:00 på kvällen och Leo hade nästan precis kommit hem ifrån första jobbdagen. Vi satt då och pratade efter barnen precis hade somnat och bestämde oss då kl 21:20 för att jag och barnen skulle ta färjan kl 02:30 samma natt. Resan dit var en färd med bil på 3 timmar. Jag åkte snabbt till affären och köpte lite mat, sedan packade vi bilen, väckte barnen och så körde jag kl 22:00, snabba ryck! Vi tog färjan och var framme i Sverige kl 11:00. Vi var de enda på färjan som var vakna och inte hade en hytt, alla låg och sov hela natten och vi satt på fåtöljer i allrummet hela natten (detta gör jag aldrig om igen)

Det blev en överraskning för mamma och pappa då vi kom fram, vi hade ju sagt att vi skulle komma veckan efter, men vi är så glada att vi tog detta beslutet att komma tidigare. Barnen var överlyckliga, Kate fick träffa sin son för första gången sedan han var en bebis och de lekte såååå bra hela tiden när vi var där (hon känner sig nog rätt ensam nu när vi kommit tillbaka) och jag var med glad.

Dagen efter såg jag och pappa att min bil var sönder. Den hade låtit och skakat hela hela vägen och den sista sträckan var fruktansvärd och ja, jag var faktiskt riktigt rädd då jag körde. Vi fick lämna in den på lagning, byta alla fyra hjulen (tre av fyra hjul såg ut såhär) och bromsarna. Det var så så surt, men vi fick låna pappas och mammas bil under tiden istället då min bil var på lagning och vi fick vänta länge på att den skulle bli fixad.

69029988_2401179396663625_1527792585278488576_n
I Sverige hade vi kalas för Daniel med. Han fyller år i september men då är vi inte i Sverige så vi firade honom då med goda tårtor och lussekatter. Han var så glad ❤
Han fick pengar, måla och pysselböcker, kläder, en datormus, ja det var en glad pojk måste jag säga.
Vi besökte också min svärmor och svärfar under tiden i Sverige, det var verkligen så roligt att få träffa familjen!

Den största anledningen till att vi åkte tillbaka var för att min enda lillasyster skulle gifta sig med sin drömman. Det var så mycket förberedelse, det var kläder som skulle fixas, kamera lånas, sal förberedas, foton tas, ja, det var så mycket men det var också så roligt. Att se någon annans glädje och glädja sig med den är så otroligt fint. Det var ett fantastiskt vackert bröllop, min syster var den finaste bruden som funnits och jag var/är en stolt syster.

IMG_4525IMG_4541IMG_4564IMG_4583IMG_4657IMG_4716IMG_4806IMG_4832IMG_5361IMG_545668868128_653458341817427_905535399856701440_n

Att vara i Sverige var bra på alla sätt och vis, det var vänner att träffas, sjöar att bada i, möhippa att gå på, rundor att vandra, affärer att besöka, god mat att äta och min och Leos familjer att umgås med. Det finns så mycket att sakna, allt man är van vid, allt man älskar.

Jag delar upp detta inlägg i två olika. Nu skrev jag lite om vad vi gjort den senaste tiden och i nästa ska jag skriva om varför knappt ingen visste att vi besökte Sverige i 4 veckor.

 

 

 

 

Jag har ett liv, men tusen planerade

Varje dag, från det jag går upp tills jag går och lägger mig, även på natten när jag vaknar så går mina tankar runt och runt, ibland känns det som utan ände. Jag har tänkt ut 1000 olika liv framför mig, men jag har bara ett liv att leva, men 1000 olika planerade. Ibland är det svårt att se vilken riktning jag ska gå i, för jag har så mycket planer, så mycket jag skulle vilja göra och så många olika liv jag skulle kunna levt. Många gånger känner jag mig frustrerad för att jag får bara ut ett liv av alla de 1000 jag har planerade, jag får inte ut mer än ett liv och det finns så mycket jag vill göra.

Ibland känns det som att jag går miste om det jag inte kan göra och ibland sörjer jag alla liv jag kunde levt, tills jag lärt mig att glädjas över det livet jag lever. Men när man ständigt planera, när man ständigt tänker, och när huvudet ständigt går, och man ser framför sig hur man skulle kunna att levt så många olika liv, så kan man inte låta bli att sörja ibland för att det inte blev något sådant.
Det livet jag lever nu är helt underbart, allt har sina brister och kamper men det här är underbart, och jag är så nöjd, och vad som ligger framför kan jag inte säga ännu för det är så mycket som skulle kunna hända. Ett litet steg åt vänster så skulle allt det här kunna hända och ett litet steg till höger så skulle vi kunna göra allt det här. Varenda steg jag tar så utesluter jag en annan framtid, jag stänger en dörr när jag öppna en annan.

Ibland känns det som att man är rädd för att ta det lilla steget för jag vet att det kan ändra hela min framtid, men ändå är det det steget som för mig framåt, det är därför stegen är så viktiga i livet, för det är de som för mig dit jag vill, eller inte vill, och just nu är livet såhär.
Livet rullar på här och det händer nya saker, och nya upplevelse, och det är helt fantastiskt, det är från att cykla på en grusstig till att bestiga ett berg, hoppa studsmatta, gå på marknad och hänga med vänner. Men även fylla diskmaskinen, tvätta kläder, rasta hunden, blåsa på sår, krama barnen och somna i deras säng.

I söndags så kom jag och barnen tillbaka ifrån Sverige. Där hade vi varit i fyra dagar, barnen var så glada över alla vänner och familj som de träffat, som de saknat så och de var fyllda med glädje. Jag och barnen åkte tillbaka till England själva för Leo åkte till jobbet direkt efter de dagarna, och det var en upplevelse!! Jag hade planerat resan i minsta detalj, med saker att äta, dricka, böcker, surfplattor, ja allt, men tyvärr packade jag typ allt i fel väska så den hamnade någonstans i facken ovanför sätena och jag hade ingen aning om var jag hade lagt dem så ja, de gick ju inte att hämta. Trötta barn (och mamma) på flyget är ingen höjdare! Väl på flygplatsen så glömde jag mitt bankkort i en vatten automat så det blev jag av med och ingen chans för oss att komma från flygplatsen hem, så rädd jag var och tårarna bara rann. Som tur var så fick vi en gratisresa hem av en man som jobbade där (tyckte väl synd om mig när han såg hur desperat jag var hah!) så hem kom vi!!


Jag och Leo åkte till Sverige med ett tungt hjärta. I fredags så begravdes Leos bror och vi åkte tillbaka för att vara med. Det var tungt, ledsamt, sorgligt men samtidigt så var det otroligt vackert, så många människor som var med på begravningen, så många av hans vänner och det berörde mig djupt. Smärtan som fyllde rummet var påtaglig, som man kunde känna den, som att andetagen var svårare att ta. Det har varit tunga veckor, som om huvudet ställde in sig på en begravning och när man väl var där stod tiden stilla och man tänkte inte på något annat. Han kommer alltid att vara saknad, det kommer alltid fattas någon när vi alla träffas.

61796946_2690590624319315_4471908730140622848_n

(bilden blev väldigt suddig när jag förde över den från telefonen, vet ej varför och ber om förlåtelse för det!) 

Sedan vi kom hem ifrån Sverige så har det varit lugnt, vi har varit ute och gått varje dag i det fina vädret, Kate löper nu så hon är super trött så blir tyvärr inga längre rundor. Våra vänner har köpt en studsmatta så där har barnen hoppat, de har spelat, lekt, pysslat. Igår var vi iväg och besökte en en gårdsbutik som sålde allt ifrån grönsaker, frukt, mjölk och kött härifrån, jag blev så glad!! Närodlat och färskt, det är precis så som jag gillar att handla! Efter det besökte vi en secondhand till, finns verkligen många här runt omkring och det gillar jag också, så bra för barnen att lära sig att äta närodlat och handla på secondhand, och pojkarna älskar det.

Jag tänker mycket på vad jag säger och på mina handlingar. Varenda gång barnen ser skräp på marken så plockar de upp det och slänger det, när någon på en film säger eller gör något som inte är rätt så påpekar de det, vi pratar om vikten att äta nyttigt och dricka vatten och detta ger utslag nu. Jag är så glad att jag kan lära barnen de här sakerna i tidig ålder så de kan ha med sig det. Jag ser det som min uppgift att vägleda, inte tvinga eller hota, utan föregå med ett gott exempel och de följer.

 

 

 

 

När vi sörjer

Att smärta kommer är en del av livet, det är inget vi kan skydda oss ifrån. Ifall vi skulle skydda oss ifrån det så får vi isolera oss och sluta älska, och det går inte när vi är skapta till att älska Gud och älska människor. Så av den anledningen så kommer det att komma smärta. Varje människa är en egen människa, med egna tankar, egna känslor och erfarenheter, även barn. Många människor har kopplingar till en människa och varje förhållande är eget på det sättet, som vi andra inte vet hur. Jag har många människor i mitt liv och ett eget förhållande till alla dem, men inte en enda är densamma, för det är olika människor som jag har det förhållandet till.

När någon dör så är det oftast många som sörjer, man kan bli förvånad över hur många det är som är ledsna, hur många som sörjer och hur mycket smärta det kan ge, att en person kan påverka så mycket så att det är så många som sörjer. Det gör kanske smärtan större, att se så många personer som sörjer samtidigt och samma människa, men också glädje, att den som inte längre lever faktiskt gjorde en stor påverkan så att många människor blev berörda.

Men även om man har många människor som sörjer den som inte längre finns med oss, så kan personen ha känt sig ensam när den levde. Som en tomhet, som ett mörker som slukat den personen och allt som finns att tänka på är mörkret och det finns ingenstans att ta vägen. Det kan finnas personer runt omkring som hade gått igenom eld och vatten för personen som känner sig ensam, men smärtan hos den personen finns fortfarande kvar. Smärtan, tomheten, mörkret, hopplösheten kan bli för stor, så ingen annan väg finns, än att lämna denna värld.
.
Det finns ingen större smärta, som jag känt,
än när någon väljer att lämna.

 

 

 

 

 

 

 

Lär dem bestiga berg

Livet går sin lilla gång nu. Det har varit forest school, det har varit skogen, havet, museum, fält, tv-spel, datorspel, pyssel, filmer, matlagning, fågelskådning, mikroskåpskådning (nytt ord?) , Ja, livet har gått sin lilla gång. Det har varit jobbiga saker som hänt och då har vi sett vilka fina vänner man har här, vänner som ställer upp, frågar hur det går, hjälper till med allt och lämnar blommor. Ja, livet har gått sin lilla gång.

Vi älskar det fortfarande här, friheten specifikt. Igår var vi iväg hela dagen, först åkte vi till skogen och gick där, klättrade i träd, lekte riddare, sprang och skrattade, fikade och drack. När vi skulle åka tillbaka så skrev en vän och vi åkte hem, sedan gick vi till en äng med en gul traktor på. Barnen lekte och lekte och lekte, på ängen, vid vattnet, på traktorn. De bara sprang runt och lekte med tre andra barn. Solen sken och de sprang genom fältet och det bara fick mig att inse denna friheten. I England börjar skolan tidigare än i Sverige, så när jag gick där och såg barnen springa, så slog det mig så hårt, att alla barn har det inte såhär som mina har, där man tar dagen som den kommer, där man springer genom fält på en varm vårkväll. Det är långt ifrån många som får uppleva detta. Många ser säkert detta som slöseri med tid, att man kunde gjort något viktigare med den tiden, att man kunde lära sig något istället, men nej, inte för oss, detta är livet, livet i all sin strålglans.


Det är viktigt att lära barnen att njuta, att ha roligt, att se att livet inte bara är tufft och jobbigt (den delen kommer de att lära sig tids nog ändå). Att lära barnen att se maskrosen, se snigeln och gråsuggan. Att lära barnen att faktiskt bestiga berg, det kan vara jobbigt när man bestiger det, men utsikten är mer än nog. Jag ångrar inte en sekund vårt val att göra detta, när jag ser barnens glädje, barnens lust att lära och deras frågor.

Här hemma har vi just nu studerat mycket fåglar. Vi har köpt två otroligt fina böcker på second hand, de var som helt nya. I ena boken var det skogens fåglar och den andra havets fåglar, i båda böckerna så ingick en skiva med varje fågels läte på. Vi har tittat, och lyssnat, och sedan har vi målat av vissa och hängt upp dem på en stor anslagstavla. Det är mycket pyssel här hemma, det tar aldrig slut, det är målande, klistrande, klippande, diamanter, kronor, djur och gubbar. Så mycket finmotorik och så mycket skratt och glädje.

ohiuyh

Båda barnen, speciellt Daniel, är super sugna på allt vad matte är. Vi räknar matte, ha matteböcker, vi bakar och räknar pengar. Vi räknar minus, plus, gånger och delat med. Daniel har precis lärt sig tio hopp och räknar ” 10, 20, 30, 40, osv.” Skönheten i detta? Allt är bara, BARA nyfikenhet som lett till resultat. Det är det det är. Jag ser att de är intresserade av något, de vill lära sig mer och då gör vi det. Det är så fruktansvärt häftigt när man inte har “lärt” dem det och helt plötsligt så 10 hoppar dem, de läser ord, jag kommer in och de sitter och skriver, de säger saker som jag inte visste men som stämmer. Ja, asså, vad händer när man lever livet? Jo, man lever det till fullo och då kan man inte undgå att resultat händer.

Vill verkligen påpeka detta med.
Man måste vara närvarande med barnen, lägga sig själv åt sidan och se barnet, förstå barnet, lyssna på barnet och älska det. Allt i grund och botten handlar om att ha ett förhållande med barnet, och respektera den.
Det är jag med så tacksam för. När de t.ex. bråkar och när jag kommer så säger de exakt vad som hänt, de är ärliga med mig för de vet att de inte hamnar i trubbel om något händer. Vi pratar om det, kramas, löser problemet, och de löser många saker emellan sig. Jag hör de be om förlåtelse, jag hör dem dela med sig, jag ser deras skratt, jag ser när de löser bråk genom att prata med varandra. Jag är så tacksam för att jag kan ha ett förhållande med dem där vi respekterar varandra och varandras känslor och tankar, och utan tvång.

 

gjgj