Dessa skillnader, och sedan romarriket

Här är en blogg som jag rekommenderar. Jag har läst mycket i hennes blogg i början på min resa till hemskolning och slutligen unschooling. Hon är tillagd på en länk här i min blogg, men länkar även till henne nu i det här inlägget. Såhär beskriver hon sin blogg:

Carolina King, En svensk/engelsk “skol-flykting familj”

“Bloggen Den andra resan handlar om en rödpillrings-resa. Vi är en familj som valt att lämna Sverige 2015 för att våra barn ska kunna få den uppväxt som de behöver. Vi är en heltidsresande digital-nomad-familj. Jag berättar om att följa våra instinkter istället för att göra som vi har blivit programmerade att göra. Här berättar jag hur vi gör för att få mera frihet i vår ofria värld då vi exempelvis har lämnat Sverige för att kunna ge våra barn den fantastiska möjligheten som heter unschooling. …”

https://www.denandraresan.com/

Idag är det en månad sedan vi satte oss i bilen och började köra emot England. Det är helt otroligt, tiden har gått så snabbt, som ett ögonblick. Vi har bara kastats in i en ny vardag med massa människor runt omkring oss och vi är så tacksamma. Jag tänkte göra ett inlägg angående olikheterna mellan länderna, men ja, det har varit fullt upp nu med Leo som varit hemma den här veckan, olika saker vi gjort och jag har legat sjuk. En dag med hård huvudvärk, en dag med feber och ont i kroppen och resten av dagarna har en trötthet varit över mig så det har varit svårt att stå upp. Ja, den här veckan har varit intensiv, och jag vet inte om Leo fått vila ut något innan han på Söndag åker tillbaka till Sverige.

En skillnad som jag tycker har varit är all, all, all plast överallt. Jag tyckte det kunde va mycket onödigt plast i Sverige, men kära nån, här är det mycket mer haha. Där vi har kartong i Sverige har de här plast istället, men konstigt nog har de kartong runt alla tandkrämstuber.. och så finns det mycket mat som innehåller palmolja.. så man får vara lite försiktig.

(mjölken här på bilden är 1/3 av mjölkutbudet i Tesco)

Sedan är det vattnet. Asså, ja, vattnet, haha. Det smakar klor. De som bor här känner inte alltid det, vissa gör det och påpeka hur äckligt vattnet är här. Men det är väl mer vi som är vana vid vattnet i Sverige (och andra länder) som känner det. Första gången jag duschade så luktade det som ett badhus så fort vattnet gick igång (kan ju säga att mitt hår avskyr att duscha här) Vi köper vatten nu (inte alls farligt dyrt, man får typ 6 st 2 liters flaskor för 2 pund), för vi tycker inte att det är drickbart, tänk så bortskämd man är med vattnet i Sverige.

Vänstertrafiken är ju med en sak, som jag nämnt många gånger, börjar dock bli bättre men ja, det är en stor skillnad.

Människorna här är så trevliga, hjälpsamma och öppna. (i alla fall de vi har mött) Alla hjälper, pratar, frågar, skrattar och ja, det är underbart faktiskt. Vi har inte bott här tillräckligt länge för att göra en hel bedömning, men utifrån den här månaden känns det som folk överlag är mer öppna och pratsamma. Jag gillar det, känns inte som att det är “sköt dig själv” kultur utan folk vill hjälpa, prata, kramas, ta i hand, skratta, prata med barnen m.m.

I Sverige bodde vi på ett litet ställe, medan här bor vi på ett större. Eller, Bosham är nog bara lite större men vi har nära till en stor stad, och inom en halvtimmes radar finns allt du kan tänka dig. Vattenland, zoo, vandringsleder, gym, mataffärer, shopping, bowling, bio, restauranger ja, listan kan göras väldigt lång, samt har vi ett direkttåg till London som går 3 minuters gångväg ifrån oss, så det är fantastiskt roligt.

Ja, detta är väl de största skillnaderna tror jag. Vi trivs bra här och ångrar inte en sekund att vi flyttat hit. Vi gillar alla vänner vi fått, församlingen vi går till, alla möjligheter att hitta på saker, både med hemskolning och över lag annars.

Idag var Gabriel över hos våra grannar medan jag, Leo och Daniel gick långsamt igenom affären för att kunna lära oss lite om allt. Det var skönt att kunna göra det och handla in en del som jag behöver ha här hemma så jag inte behöver storhandla när ja blir själv hemma med barnen på söndag. Vi handlade tacosaker och åt lunch tillsammans med våra grannar. Det var så trevligt, jag vet att jag sagt det, men säger det igen, vi är så välsignade.

bcbcxb

Sedan tog vi Ruby-Jean och åkte allihopa in till Chichester och gick på ett museum om bland annat romarriket i Chichester. Det var så intressant och lärorikt för barnen, även för oss. Det blev många frågor och mycket skratt. Vi köpte hem en bok om romarriket i Chichester som vi ska läsa och lära oss om. Tänk allt man kan lära sig.

 

fsafsa

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Advertisements

Jag vill inte berömma mina barn!!

Det är så lärorikt att bo här. Jag blir så inspirerad av så mycket när man kan se världen ifrån ett annat perspektiv. I Sverige kände jag mig väldigt begränsad på ett sätt, jag kunde inte leva mitt liv helt fullt ut men det kan jag här. Jag känner mig friare i mitt sätt att tänka och att ha så många likasinnade människor runt omkring mig. När barnen sitter och spelar så myser jag ner mig i soffan med filt och kuddar och läser, och just nu läser jag två böcker som handlar om peaceful parenting och det öppnar mina ögon. Precis som när jag lärde mig om unschooling så var det som en ny värld öppnades för mig och jag kunde inte gå tillbaka på det sättet som jag såg på livet innan jag läst det. Vissa saker kan man bara inte blunda för, vissa dörrar går inte att stänga efter man öppnat dem om man säger så, och så var det med unschooling. Jag levde mitt liv som alla andra, tills jag läste om unschooling och jag kunde inte o-se det. Detta är samma sak som det fast med peaceful parenting och med belöning och bestraffningar.

De två böckerna jag läser nu handlar att få upp ögonen var belöning och bestraffning  gör med barnen. Det är så intressant. Jag har läst mycket om peaceful parenting, allt ifrån bloggar, till Facebook och Instagram, det finns så mycket som jag önskar jag visste när Daniel och Gabriel föddes, men det är aldrig för sent. Många människor som unschoolar kom in på unschooling genom peaceful parenting. För mig var det tvärt om faktiskt, jag hittade unschooling och kom in på peaceful parenting efter det.

Jag kan stanna upp med det jag gör och inse att jag gör något jag inte vill göra egentligen. Det finns så mycket som jag försöker sluta göra och göra bättre och jag har en lång väg kvar, men jag har ändrat lite och det känns skönt. Här i England så känns det som att alla berömmer barnen hela tiden. Det är beröm för allt barnen gör, jag vet inte hur det är med bestraffning, men just med belöning så sker det hela tiden. Det känns som det är så extremt att så fort barnen tar ett bett på mackan så är det”BRA JOBBAT KOMPIS” (kanske lite överdrivet) men det är väldigt mycket, och det flödas över enormt, så att barnen väntar på det, de väntar på att få den berömmelsen när de gjort något så det blir svårt att göra något utan att just få höra “good job!” Jag har varit i den fällan länge jag med, inte så extremt som här men jag har gillat att berömma, men ja, jag har ändrat åsikt i den frågan (så skönt att man får lova att ändra sig!!)

Det finns olika anledningar till att jag har ändrat åsikt i den frågan och den största är just peaceful parenting (Här är en blogg som jag läser väldigt mycket, delar ofta inlägg ifrån henne på Facebook med http://happinessishereblog.com/ )

Genom denna/andra sidor/Facebook/Instagram/böcker så har mina ögon öppnats upp och jag har sett hur det blir bättre genom att skippa just berömmelse (bestraffningar tror jag INTE heller på så det kör vi INTE hemma). Mina barn har alltid ätit dåligt tyvärr. Det är lättare att säga vad de gillar än vad de inte gillar, och det här har varit en fälla för mig. Det är så enkelt att när barnen väl äter, så gav jag dem beröm. “ååh, så bra att du äter maten, och så mycket du äter!” osv, det blev alltså rätt mycket fokus på maten väl vid matbordet, istället för att bara äta den och äta det man gillar och hur mycket man vill, alltså äta tills man är mätt. Idag när vi satt och åt så tänkte jag på det extra mycket. Nu är det ett tag sedan jag verkligen berömde mina barn vid matbordet men det är så enkelt att göra det i andra saker med, t.ex “Titta, du kunde ju hälla upp mjölken helt själv! Så bra!” (varför är det så viktigt att de tar på sig kläderna SJÄLVA, delar maten SJÄLVA, torkar sig SJÄLVA, öppna något SJÄLVA. Varför är det så viktigt? Man vill att barnen ska lära sig att samarbeta, hjälpa andra människor osv, men vi berömmer barnen för att de gör det SJÄLVA, då vill man ju klarar det SJÄLV, istället för kanske tillsammans med någon.) Istället för att göra den berömmelsen när de hällde upp mjölken så sa jag inget, jag bara kollade på när de hällde upp mjölken. De var nöjda med att de hade gjort det och tittade inte på mig för att få berömmelse utan bara var nöjda med det de gjorde.

Tänk vilken tillfredsställese för dem. Tänk att få göra något för att de vill och kan utan att jag ska lägga mig i det. Jag berömmer ju inte Leo varenda gång han gör något? “Bra älskling nu åt du upp ALL mat!” “Duktig du är Leo för att du torkade av bordet efter maten”. Jag gör inte det med andra, varför ska jag göra det med barnen?

Jag tycker (jag tror att det säkert finns många som inte håller med mig och det är helt upp till er) att det blir manipulativt att berömma. Jag ser att mitt barn gör något bra, då förstäker jag det genom att berömma dem för det, för det är något JAG gillar att de gör. “Bra att du åt upp maten”, jag gillar att de åt upp maten, jag låter barnen få reda på att jag gillar det de gjorde, automatiskt så blir det att jag gillar inte när de inte äter upp maten. Det finns alltid en outtalad motpol. “Så bra att du kunde torka dig efter du varit på toa, bra jobbat!” Den outtalade motpolen blir automatiskt att det inte är lika bra när de inte torka sig själva. Det finns en risk att det blir att tillslut så gör man det man får beröm för för det är det som mamma gillar, det är det pappa blir glad för. Kärleken blir villkorlig, istället för ovillkorlig, jag får barnen att göra det jag vill genom att förstärka ett beteende med berömmelse.

Det finns andra vägar att gå, man kan få barnen att inse att de behöver inte min berömmelse utan de kan vara nöjda med det man gör. Om vi säger att någon ritar en bil, en röd bil med stora däck, och jag vill berömma, för att bilen var så fin och att han hade tålamodet att sitta ner och måla den helt själv. Visst är det enkelt att bara “wow vad fin bil du har målat!! Och du satt ner och målade den, du hade tålamodet till det. Bra jobbat!”? Ja, det är enkelt, och enkel fälla och barnet inser att han har gjort något bra, mamma blir glad över mig när jag målat denna fina bilen. Istället kan jag då t.ex. säga “Åh, du har målat en röd bil, med svarta däck! Vad är det för bil? Var den svår att måla? Hur kommer det sig att du valde de färgerna? Vart ska bilen köra någonstans?” vi kan ha en konversation om bilen istället, jag kan hjälpa honom att prata om det, att få honom att bli stolt över det han har målat.

Barn behöver inte få berömmelse för allt de gör, de behöver inte kolla på mig för att få reda på att det blev godkänt av mig. De behöver inte känna att de måste tillfredsställa mig genom att äta upp maten, klara allt själv, eller måla en fin teckning. Barnen behöver inte mig för att klara sig så, de behöver mig till att bli älskade ovillkorligt, utan berömmelse eller bestraffningar. 

Min födelsedag, trodde aldrig den skulle bli såhär!

5 Mars, min födelsedag. Jag hade förberett mig på en tråkig födelsedag, borta ifrån mina föräldrar, min man i Sverige och alla vänner som också är kvar i Sverige.. men ack så fel jag hade.

På morgonen när jag låg kvar i sängen så hörde jag Daniel och Gabriel gå ner för trapporna, viskade och dona där nere. Sedan upp för trappen igen och gick in till mig och sjöng och gav mig en teckning! Mitt hjärta smalt! De hade gjort det helt själva, jag hade inte bett dem eller frågat dem, utan detta kom helt ifrån deras hjärtan. Jag blev så, så glad ❤

Efter det åt vi frukost och tog Kate på en sväng, det var fint väder och solen sken, lite molnigt dock. Sen åkte vi till forest school! Barnen gick direkt ner till vattnet och “fiskade”, kastade ner en båt och fångade med håven, gungade på gungan som gick över vattnet, allt tillsammans med deras älskade kompis Ruby-Jean. Daniel gick vidare sedan och gjorde en grej med puffar och russin till fåglarna, blev så fin, Gabriel lekte i lerköket. Hans stövel fastnade i leran, sedan den andra, sedan foten, och ja, han blev lerig! Vi fick gå ner till vattnet och doppa hela foten och skrubba, haha, Gabriel tyckte det var hur kul som helst.
De lagade även pannkakor tillsammans och stekte dem över elden. Tydligen var det pannkaksdagen idag här. Alltid 40 dagar innan påsk för att bli av med allt “lyxigt” man hade hemma innan fastan, enligt kristen engelskkyrklig tradition (om jag fattat det rätt)

Sedan åkte vi hem, barnen tog ett 10 minutes bad, sedan gick vi över till några andra grannar på lunch, som vi träffade i kyrkan som vi var i i söndags, och en två andra mammor som hemskola sina barn (våra grannar på andra sidan vägen var med med på det men de kunde inte vara med på partyt, bara Ruby-Jean). Jag trodde det bara var en lunch, men ack, de hade ordnat ett överraskningsparty!! Det var lunch, en fin tårta, presenter, kort, dekorationer och ballonger! De sjöng för mig på engelska, svenska och tyska!
När jag kom in till allt detta så började jag gråta, det gick inte att hålla tårarna borta för det var helt otroligt. Dessa människorna känner jag inte helt, jag träffade hon ena för 2 veckor sedan, den andra en gång i söndags och den ena på forest school och de hade gjort allt detta! De ville inte att jag skulle sitta hemma själv på min födelsedag, de tänkte att jag har min familj och vänner i Sverige, till och med min man! Jag kan inte med ord beskriva glädjen detta gav mig. Barnen tyckte med att det var såååå roligt, och vi njöt alla för fulla muggar! Tänk vilka människor det finns, och att vi har kommit just hit. Jag är så tacksam till Gud, det här stället är så mycket mer än jag någonsin kunnat föreställa mig!

Väl hemma så var vi hemma en timme, sedan var vi bjudna över till våran grannar på middag. De lagade pannkakor, med spenat, svamp och ost i, fantastiskt goda. Så tacksam för att ha de så nära, känns så tryggt och så bra. Charlotta har hjälpt oss så otroligt mycket, det var hon och hennes man, Derek som gått på husvisningar här till oss, och hjälpt oss med allt annat med den här flytten, och nu bor de så nära!

Nu är vi så trötta, vilken födelsedag jag fick. Kunde inte tänka mig detta när jag vaknade imorse. Nu sitter Daniel i och skriver bredvid mig och Gabriel gör något annat, tror han är på toa, haha.

Godnatt världen! Tack Jesus för att jag lever, och tack Jesus för att jag fått chansen att fylla 26 år!

 

 

 

 

Modig? Äsch nej!

Jag tycker det är så intressant hur folk har sagt att vi är så modiga! Jag har hört det ifrån alla håll och kanter och det är faktiskt den responsen vi fått mest. Väldigt intressant.. Någon sa att det skulle ta emot bara att lämna Sölvesborgs kommun, och vi flyttar till England! Ja, man ser allt det på olika sätt. De flesta jag känner är nöjda med sitt liv och att bo på samma ställe, i samma hus. I min uppväxt har jag alltid vetat att jag inte alltid är som “alla andra”. Jag har gillat att gå emot strömmen och för att vara ärlig, så gick jag emot strömmen många gånger bara för att, bara för att jag kan, bara för att INTE vara som andra. “för att komma till källan måste man simma emot strömmen”. Det har inte alltid varit enkelt, men det har varit jag, precis så som jag är skapad till att vara, inte som alla andra, precis som alla andra är skapta till att vara inte som alla andra.

Jag har alltid haft en dröm “iväg”. Jag har aldrig varit nöjd med att bo på samma ställe, eller ens i samma land, som jag alltid gjort. Mina drömmar har alltid varit iväg, min framtid har aldrig varit i Sverige, och förmodligen inte ens i England. Jag vet inte, men jag är för rastlös för att stanna på en plats, jag börjar redan tänka på nya platser att se.

Det känns som att det finns för mycket att se, för mycket att upptäcka för att spendera sitt liv på ett och samma ställe, och kanske, bara kanske, åka på en semester en gång om året. Så nej, det var inget för mig. Barnen har anpassat sig med att åka och se, och göra olika saker, det var inga problem alls att berätta för dem att vi skulle flytta. Daniel har tjatat om att flytta länge, för att bo på ett annat ställe, gör andra saker. Det gör mitt hjärta varmt, så lik mig. Daniel har alltid anpassat sig bra, han har varit formbar och inte alls så beroende av var vi är, sålänge vi är tillsammans. Gabriel är likadan, det viktigaste är att vi är tillsammans och det har varit det enda som spelar någon roll för dem, för mig.

När vi bestämde oss för att fly, så var det som sagt ett enkelt beslut. Vi funderade på vart vi skulle någonstans i värden väldigt länge, stod mellan olika ställen och vi vägde för och nackdelar. Men en dag så fick jag hem 2 brev i brevlådan som handlade om att Daniel skulle börja i skolan, vilken skola, och när m.m och då brast det för mig, jag började storgråta och ringde upp Leo som var iväg och jobbade och sa “nu måste vi bara bestämma ett land och då blir det det!!” och det var så det blev Storbritannien och sedan dröjde det lite till innan vi visste exakt vilket av länderna och exakt var vi skulle.

Min poäng, det var inget svårt beslut, mitt hjärta, mitt inre har alltid ropat iväg och att ta ett beslut att flytta var så enkelt. Visst är det många saker jag saknar och alla människor men beslutet var inte stort, och enligt mig inte ens modigt. Det var ett beslut, som att bestämma vilken mat vi skulle äta till fredagsmiddagen. Några kanske säger, men nej, inte som att bestämma middag? Men jo, som att bestämma en middag. Jag brukar inte få en “frid” känsla innan beslut utan jag brukar varar lite nojig och måste göra det ändå, men detta var sådan frid. Vi gör det vi tror på, vi går VÅR väg, vi går en väg som innebär att våra barn får den framtiden vi vill ge dem, och detta ger mig frid.

Modig eller inte? Ett enkelt beslut.

Har alltid haft detta på mitt kylskåp och drömt mig bort. Nu, nu är jag äntligen iväg.

grgerg

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Alla planer, vila men ändå så mycket

Ja, igen längesedan jag skrev så jag drar lite snabbt bara så allt där hemma som vill veta vad som händer ska få reda på det. Jag har varit lite off i några dagar nu, vet inte varför men ja, så är det väl ibland. Trött utan ände!

I tisdags så var vi på forest school, riktade till hemskolade barn. Vilken glädje detta var, vi kunde ha varit där såå länge men det varade bara i 2 timmar tyvärr. Vi var i en “secret garden” som ägdes av ett par som valde att sälja huset men inte den stora fina trädgården, så nu hyr de ut trädgården till olika ändamål, så tyvärr är det inget ställe man får vara på privat.

Det var en ledare som höll i det. Barnen fick göra upp eld med fintasten och tillsammans leta reda på pinnar att tända elden med, de bakade bröd över den öppna elden med. De lekte i lerkök. gungade över den bäcken som gick där, de sågade, högg och borrade i trä för att göra egna träbåtar att segla i bäcken, de spelade trummor, klättrade i träd och mycket mer. Det var helt otroligt. Solen sken och det var så varmt och skönt, barnen skrattade och sprang runt där. Lätt det bästa sedan vi flyttade hit! Vi längtar så tills nästa tisdag ❤

Varje dag så är vi ute och går med Kate och det är så härligt.

Onsdags så åkte vi in till Chichester (Chillifester som datorn vill rättstava det till) och gick på biblioteket, barnen lyssnade medan jag läste på engelska och sedan översatte jag till dem, var ett så mysigt bibliotek! På vägen till och från biblioteket så går man igenom stan (iaf där vi parkerar, finns säkert närmare parkeringar) och just då var det en stor marknad på stan, barnen gick och kollade på allt som  var där och tyckte det var så roligt, jag var mest stressad över parkeringen. Visste inte att det var marknad så jag hade inte lagt i tillräckligt, och till råga på allt gick vi vilse! Väl hemma satt vi ute i solskenet och jag läste lite och barnen kastade frisbee, så härligt väder vi hade.

Torsdag. Var ute med Kate mellan regnskurarna. Från den härliga våren tillbaka till en annan sida av våren. Regn och mulet idag. Första regnskuren som vi varit med om sedan vi flyttat till England, det har varit duggregn en gång men inte någon regnskur, men det var det idag. Det var också härligt och jag påminde barnen att Gud skapat även regnet och utan regn hade vi inte klarat oss, alla är beroende av det, skörden, djuren, vi.
Idag bestämde vi oss för att varje dag bestämma en sak som vi ska lära oss om, och fördjupa oss i det, sålänge barnen vill göra det. Så idag bestämde de att de ville lära sig mer om star wars, så vi läste på lite om det.
Kl 12:36 skulle vi ta bussen in till Chichester. Vi tog på oss jacka, kofta, regnkläder, stövlar, ja allt for på, och sedan ut i regnet, hoppande i vattenpölar till busshållplatsen. Vi var sena men hann komma dit med 2 min till godo, meeeen väl där insåg jag att jag glömt kortet hemma!! Ååh så suuuurt!! Vi skulle in till en träff med andra hemskolade barn, i olika åldrar och vi hade sett ifram emot det så hemskt men ja, fanns inte mycket att göra. Så vi gick där ifrån, i ösregnet, hoppande i alla pölar, men istället för att gå hem direkt gick vi till vår lilla affär som ligger bara lite ifrån oss och köpte något gott där. Som folk tittade och skrattade när vi kom gående i världens skur. Vi hade det så roligt, vi njöt av det och jag kände mig som barn på nytt.
Väl hemma så släckte vi alla lampor, drog för heltäckningsgardinerna och startade star wars, första filmen! Barnen tyckte det var sååå häftigt, slutade med om bråk vem som skulle få vara Darth Vader, fick förklara att han var en super skurk, att någon kanske ville vara en hjälte? Men nej, de är svaga för alla super skurkar, SPECIELLT Darth Vader, han är ju SUPERCOOL.

52739858_120699079065005_638580494293933421_n

På kvällen sedan kom Ruby-Jean, hennes mamma och lillebror över på besök. Det var så trevligt och barnen älskar att leka med Ruby-Jean, de pratar om henne varje dag och vill typ alltid vara med henne, haha. Så roligt att de bor så nära att man bara kan springa över till varande.

Idag då. 
åh idag, jag hade så många planer för den här dagen, men ja, blev inte så mycket av det. Daniels humör har inte varit nådigt, inte mitt heller tror jag.. Så trötta, så lättirriterade och ja, bara allmänt. Vi skulle åka till en stor skog med stoooora träd här i närheten, var tanken, och ta med lunch och hela fallerullan, men ja, som sagt, blev inte mycket av det. Barnen har spelat dator/surfplatta utan internet (det får vi den 5 mars, en födelsedagspresent till mig sa Leo), jag har lyssnat på olika poddar om unschooling/gentle parenting på mobilen och läst en bok, så trötta.. Var tvungna att åka iväg och köpa mat till Kate idag, och ja, är man inte van vid att köra vänstertrafik och inte van i att köra i en storstad, KÖR INTE EN FREDAGEFTERMIDDAG!! Bad till Jesus hela vägen, tårarna rann och bilarna tutade. Ja, vilken mardröm!! Tur att det finns hemleverans på allt typ, nu får det vänta tills Leo är hemma med stora körningar! (till mitt försvar så trodde jag att det låg i närheten.. Aldrig förstått mig på kartor) Men all ära till Gud, vi är hemma!
Jaaaaaa, sen när vi väl var hemma insåg jag att jag kunde inte laga mat för vi har ju inte alla ingredienser hemma, så ja, bara att in i bilen igen och köra till Tesco. Glad att Charlotta lärde mig att det fanns ett bakhåll utan stora läskiga, trefiliga rondeller, så ja, det blir lätt att köra dit.
(Idag lärde vi oss mer om Blixten McQueen)

Nu är jag TRÖTT, barnen sover redan.

 

 

 

 

 

 

Bäck, hav, fint väder och engelsk mat

Var väl två dagar sedan jag skrev nu? Jag har varit så trött och det har varit saker hela tiden!
Just nu tänkte jag at jag sätter mig och skriver, barnen är ute på baksidan med Kate, leker och äter puffar. Jag sitter i soffan och ögonen håller på att gå ihop på mig, men än det några timmar kvar på dagen.

I förgår (lördag)
gick vi en runda på morgonen gick vi en runda och när vi gick förbi byns lilla affär luktade det nybakade choklad croissanter, så vi köpte några och åt medan vi gick. Så skönt med en morgonrunda. Väl hemma så satte vi upp krokar till kläderna, barnen och jag satt ute på gården i solskenet och lärde oss lite om olika fåglar, speciellt svanar och fiskmåsar eftersom vi skulle till havet senare, och de älskade det.

Sedan så var det en tjej här ifrån som kom på besök, hon hade lagat mat och efterrätt till oss. Någon slags ugnspannkaka med korvbitar i som man åt med ärtor och löksås, det var faktiskt gott, en särskild smak, typiskt engelskt sa hon. Efterrätten bestod av någon slags kylskåpskaka med russin, godis, olika sortes torkade frukter, choklad, ja lite allt möjligt. Detta var en smakupplevelse! Sedan satt vi och pratade och hon visade oss saker på kartan man kunde göra och så, mycket trevligt. Sedan satte vi oss i bilen och åkte till stranden, det hade varit såååå varmt den dagen men vi åkte lite senare på kvällen så det började faktiskt bli rätt kallt, barnen gick rakt ner till vattnet med skorna och allt och älskade att vara där, påminde om hemma i Sverige. Efter det körde vi till Tacobell och åt där, inte samma tacos som hemma men det var ändå bra! Det var den dagen i snabba drag faktiskt.

fafas

Igår (söndag)
var vi ute och gick en runda, helt fantastiskt vad fint vädret har varit här. Vi gick till en äng där barnen lekte i en liten bäck. De satte på sig stövlarna och plumsade i. Självklart blev de sååå blöta om fötterna och vattnet var iskallt, men både barnen och Kate tyckte det var så roligt. Daniel var så facinerad över att när han stod i vattnet så kände han strömmen där under som ville “dra” honom åt ett håll, han tyckte det var så spännande och stod där med fötterna i och kände med händerna. Gabriel gick och plumsade och sedan började han kasta stena ner i bäcken, stora stenar  plumsade det mycket med och med små plumsade det lite. De har inte varit så super förtjusta i att gå ut och gå, men nu gör vi det varje dag och de börjar tycka det är riktigt skönt. Behöver inte vara långa rundor men en liten varje dag och det blir hur bra som helst.

Väl hemma satte sig barnen vid datorerna och spelade lite medan jag och Leo satt i soffan och pratade lite. Barnen älskar att spela dator, speciellt Daniel som kan bli heeelt uppslukad av det så att han glömmer allt runtomkring. Gabriel gillar det ett tag sedan gör han gärna något annat. På kvällen sedan var det ett bad i badkaret som gällde, det är en av de bästa sakerna med huset tycker pojkarna, äntligen har vi ett badkar!!

Idag
Idag var vi uppe tidigt och kl 0800 så satt vi i bilen och åkte över en timme bort för att skaffa ett national insurance number som man måste ha för att jobba och kunna betala skatt. När vi åkte så kom jag och tänka på hur enkelt det är med barnen i bilen. De bara finner sig i att sitta där och leker med varandra, lyssna på någon ljudsaga, tittar i någon bok, ja, vi har verkligen inga problem när vi ska åka bil och det är sååå skönt.
Väl framme så var vi såååå kissiga (mest jag men även Gabriel) jag frågade efter en toa, och mannen lixom “for the children?” och jag bara “yes, hehe” och så fick vi gå på en toa för personalen. Han var noga med att berätta att det är inte en offentlig toalett, men eftersom det var för barnen så fick vi låna. Jag gick in med Gabriel, men väl inne skrek han för att det luktade, så jag fick kissa snabbt och sedan gå ut, han vägrade att kissa. Pinsamt, tur att barnen får gå på toa iaf! … så att föräldrarna med kan..! Även om min minsta inte kunde… för lukten..

Efter mötet så åkte vi inom McDonalds och åt lunch. Vi sa även hejdå till Leo då som skulle ta tåget till flyget, och flyget till Sverige. Kommer bli tomt utan honom. Fick köra hem själv ifrån McDonalds, första gången jag kör själv i England och ja, jag lever och vi är hemma iaf.

 

 

 

 

Så gick det med vår lugna dag!

En lugn dag var det som var planerat idag, haha.

Igår var vi med en församling och hade möte, det var underbart och sååå likt samlingarna vi hade hemma. Det var faktiskt underbart att känna en känsla att umgås med folk som har samma tro, samma blick och samma hjärta.
Så vi var borta till sent och barnen var så trötta när de kom hem, nöjda men trötta. Inte bara dem faktiskt utan jag och Leo med och alla däckade när vi kom hem, och det menas med att de sov lägre imorse men  jag vaknade ändå sååå trött.

Pojkarna börjar sina dagar med lek, fortsätter med lek, och avsluta med lek. Vi har inget organiserat lärande utan jag tror att man lär sig när man leker, och det märker vi så tydligt här hemma, även när de spelar spel märker man med det så mycket. Vi har köpt ett bokstavsspel som (såklart) är på engelska och sådana klossar som man bygger upp med och ska ta väck utan att det trillar.. hmm, minns inte namnet på det nu? Men när Leo och barnen spelade klosspelet så berättade Leo saker de lärde sig under tiden och man blir faktiskt överraskad över hur mycket man kan lära sig på ett litet spel.
I allt pratar vi mycket engelska och igår när jag och barnen satt och målade så pratade vi en massa engelska och de härmade mig och förstod mer än vad de kan prata. Båda försöker, de lyssnar och vill lära sig för att kunna förstå och göra sig förstådda. Jag och Leo har även pratat om att vi kanske ska ta och lära oss franska med, det hade ju varit hur kul som helst!

Så tillbaka till vår “lugna dag”. På morgonen fick jag ett sms av en kvinna som också hemskola sin flicka och berättade att vid katedralen i Chichester så har de typ en pysseldag med saker som händer, hon ville tipsa oss om det, och jag som älskar när saker händer hörde med barnen direkt och det ville de mer än gärna. Så vi gick en runda med Kate runt kvarteret och sedan hem, så läste vi bibeln tillsammans och sedan satte vi oss i bilen och körde. Det börjar gå bättre med vänstertrafiken nu faktiskt, känns fortfarande svårt och jag måste vara på hugget hela tiden, men man börja fatta det lite mer haha!

Väl inne vid Chichester Cathedral så fick de gå en “tipsrund” i Katedralen och skulle hitta olika målningar, skulpturer och fönstermålningar. Jag vet att jag sa det innan men att gå där känns så stort, det är verkligen en mäktig plats och jag är så glad över att vi kan vara där. Barnen älskar också den stora kyrkan och de ville så gärna visa sina svenska vänner den när de kommer på besök, vilket jag inte säger emot. Sedan gick vi och pysslade och lekte ute lite. Det var verkligen fullt med människor där, massa barn som lekte och sprang, pysslade och busade. Det var roligt att se och Daniel svarade på engelska när någon pratade och var så artig. Har tänkt att jag ska läsa på lite om katedralen för att sedan kunna berätta mer om den för barnen, för här är intresset på topp!

Väl hemma så lagade Leo en otroligt god middag till oss utav rester, han fick det att kännas som värsta lyxmiddagen. Dock valde barnen bara spaghetti och ville sitta ute och äta. När jag gick ut till dem för att kolla till dem så hade de satt sina tallrikar mellan alla grenar så det blev som ett bord som höll maten och de visade glatt sina “hem” för mig.

52571342_258982061689876_3354067410305941504_n

Efter maten kom Ruby-Jean över till oss. Tänk att ha det så nära att en femåring kan komma över själv, bara gå genom deras trädgård, över en liten grusgång och sedan in genom vår baksida. Så enkelt och barnen är sååå glada över henne, jag är så lycklig för deras skull. Så de var ute på grusvägen och cyklade och bara umgicks. Idag blev de oxå inbjudna till hennes femårskalas nästa lördag, tänk hur välsignade vi är!
Vi gick sedan över till Ruby-Jean och var en stund där, de firade hennes lillebror som fyllde år igår, det var trevligt att vara där. De är så lika oss på så många sätt, så det känns faktiskt riktigt bra!