För det gör väl alla, oroa sig alltså? Eller?
Det hoppas jag verkligen inte att alla gör! Om alla gör det, varför gör alla det?
Vad för nytta tror jag att jag gör med min oro? Om jag oroa mig för barnens framtid, hjälper det dem att få en bättre framtid? Om jag oroa mig för att ekonomin ska gå ihop, får det ekonomin till att gå ihop mer? Om jag oroa mig för vad barnen hittar på när de är ute med kompisar sent på kvällen, gör de bättre val då?
Hur är det egentligen, vart vill vi komma med vår oro? Vill vi bli bättre människor? Vill vi göra det för att alla andra gör det? Är det en känsla som bara måste finnas där? Mår vi bättre utav att oroa oss? Nej… Jag tror inte att vi blir bättre personer eller att vi kommer må bättre av att oroa oss, inte det minsta. Jag tror det är en last som man lägger på sig som i värsta fall kan bli livsfarlig ifall den dras för långt.
Bibeln säger:
Matt 6:34
Bekymra er alltså inte för morgondagen, för morgondagen bär sitt eget bekymmer. Var dag har nog av sin egen plåga.
Joh 14:1
Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig.
Det finns en vers som jag älskar, den säger “Vem av er kan med sitt bekymmer lägga en enda aln till sin livslängd?” (Matt 6:27) Vad tror jag mig komma med mitt oro? Den kommer ingenstans! Jag lever inte längre för att jag oroa mig, snarare tvärt om. Om jag alltid ska bekymra mig för så mycket vad kommer jag leva för liv? Vad kommer jag VÅGA göra, och låta mina barn göra, om jag oroa och bekymrar mig?
Jag vill kunna lämna allt till Gud, kunna ge han mina bekymmer så att jag slipper bära dem, så att jag slipper oroa mig. Jag lägger mina barn, min framtid och min ekonomi i Guds händer genom bön. Gud han vet allt om mig, älskar mig och dig. Vi ska inte bära på bekymmer, så fort vi slutar upp med det så lättar så mycket, som en sten ifrån axlarna.
SaraIsabella 