Är jag nog?

Nu har vi flyttat till Bornholm, men om den flytten skriver jag om en annan gång. Idag var jag ute och gick en runda med Kate med musik i mina öron. Låten som kom upp var ”What Love Really Means” av JJ Heller och tänkte att jag måste skriva om detta på bloggen ikväll.

Många gånger är det enkelt att se vad samhället vill att man ska göra, vilken de vill att man ska vara. Som kvinna känns det som att det är viktigt att komma tillbaka in i jobbvärlden efter man fått barn, att man måste stötta den framgången som vi kvinnor faktiskt har. När man tittar på det så är det svårt att se förbi det och se vilken man egentligen är. Jag vet vilken väg jag ska gå och vem jag vill vara men det passar inte alltid in, speciellt inte i ett svenskt samhälle där man inte kan hemskola sina barn.

Jag har tyvärr många gånger tänkt att jag inte passar in. Att jag inte är nog för att jag inte har en utbildning, för att jag inte har en karriär och jag har inget jobb. I mångas ögon skulle man säga att jag är arbetslös. Det känns som att det är där man har sitt värde. Vilket arbete man har, vilken lön och vart man bor. Detta har inte varit något för mig. Jag känner inget behov av att arbeta (!) men jag ser inte mig själv som arbetslös heller. Men tankar som att ”jag borde” kommer ändå. De ligger där och lurar och ibland hoppar de fram och säger att jag inte gör tillräckligt, jag är inte nog i samhällets ögon. Med tanke på att man inte kan hemskola sina barn i Sverige så börjar nog många, som gått hemma med barnen tills de blir skolpliktiga, att jobba/studera. Varför gå hemma när barnen är i skolan? Jag förstår tanken och skulle jag bott i Sverige och mina barn gått i skolan så skulle jag inte gått hemma, det hade jag inte haft ro till. Jag hade säkert studerat på plats någonstans eller jobbat.

Men nu då? Är jag nog? Gör jag tillräckligt? Mitt svar är JA! Jag gör tillräckligt, jag är nog. Visst, jag har inget jobb, ingen karriär eller en utbildning, men jag är nog ändå. Mitt värde sitter inte vad jag lyckats med, vilken lön jag har eller hur många högskolepoäng jag skaffat. Jag är tillräcklig bara av att vara jag. Jag har valt att gå min väg, att göra det jag brinner för och jag hoppas att jag har möjligheten att göra det tills barnen är stora.
När vi valde att skaffa barn så bestämde jag och Leo redan från början att jag skulle vara hemma med barnen, att han skulle vara den som försörjde oss och jag ta hand om barn och hem. Jag älskar den överenskommelsen och den funkar så bra för vår familj. En kommentar jag fått några gånger är ”Men då lever du på din man ju? Är han okej med det?” Svaret på den frågorna är: ja, det gör jag och ja, han är okej med det. Vi har gemensam ekonomi vilket menas med att det han tjärnar är våra pengar. I vissas ögon är detta en hemsk överenskommelse, ett steg tillbaka för kvinnligheten, men ja. Du får lov att tycka det. Vi tycker det är underbart och funkar så bra för vår familj. Detta gör att jag kan gå hemma med barnen, jag kan visa dem världen, jag kan ta hand om mitt hem och familj.

Så ja. Jag är nog. Du är nog! Det du gör är viktigt! Låt inte samhället eller normer som du tror du måste följa styra dina steg. Gör det du tror på i den mån du kan.

Jag är en hemmafru. Jag studera engelska på halvtid från ett universitet i Sverige. Jag är hemma på heltid med mina fantastiska pojkar. Jag är nog!

Jag älskar mitt liv.

 

 

En resa genom Europa med influensa!

En av sakerna jag älskar med vårt liv är möjligheten till att vara flexibel. Möjligheten att kunna planera vårt liv varje dag istället för bara på helgen! Leo jobbar iväg vilket menas att han är hemma längre perioder. Vår spontanitet kan synas på många sätt, som t.ex. att åka till England på nyårsaftons kväll. Vår plan var att Leo och hans far skulle åka till England den 17 januari för att hämta alla våra saker som jag packade innan vi åkte till Sverige, men som vanligt, så kom vår spontanitet i vägen. Två dagar innan nyår bestämde vi oss för att åka till England för att fixa allt sådant själva (fast ja.. planen var att åka den 1, men på nyårsaftons eftermiddag bestämde vi att åka på kvällen istället!). Daniel hade haft feber i flera dagar men på nyår verkade han bättre. Så klockan 20:00 tog jag och Leo och åkte till England, med oss hade vi ett släp. Jag hade haft magkatarr hela dagen så Leo började att köra (Slutade med att han körde nästan hela vägen själv haha) medan jag vilade, det var fruktansvärt för smärtan gjorde att jag hade svårt att sitta också. Raketerna såg vi på vägen och det var väldigt vackert. Från Danmark hela vägen till färjan i Frankrike så var det tjock dimma och minusgrader. När det var min tur att köra så körde jag (och alla andra trafikanter) i 40 km i timmen på motorvägen i Tyskland på grund av tjock dimma. Vi såg knappt två meter framför oss och sedan minusgrader på det, det var otroligt läskigt!! Så när vi väl var i Frankrike och satt på färjan så var vi helt slut. Vi tog en kopp te och lite glass sedan satte vi oss i en soffa helt utslagna. Jag hade tappat rösten med så jag kunde knappt prata. Väl hemma i England så körde vi hem till vårt hus och där var min syster Emma och hennes man, de firade nyår där. Vi hade bjudit över några vänner på thai mat och det var trevligt, som ett hejdå ❤

På morgonen där på, den 2 januari, så vaknade jag med en fruktansvärd smärta i kroppen, huvudet var tjockt, jag hade feber och hostade så fruktansvärt. Jag smög in till Leo (vi sov i varsitt rum då Emma och Magnus hade vår dubbelsäng) och la mig bredvid honom, han var lika varm som jag. Så ja, vi hade båda drabbats av en förkylning med feber som var ute efter våra liv!! Jag ringde pappa och nu låg båda barnen i hög feber och förkylning hemma i Sverige, och vi var sjuka i England.
Jag var nästan sängliggande hela den dagen, Leo slet med allt, han packade, slängde, packade bilen, sålde saker och höll på. Vilken kämpe!! Jag låg död på golvet och han slet trots sin förkylning! På kvällen beställde vi lite pommes och kyckling från restaurangen nere på gatan, haha, jag kände ingen smak alls! Men vi åt för vi hade inte hunnit äta något på hela dagen.

Nästa dag, den 3 januari, mådde vi fortfarande dåligt men vi kämpade på båda två. Vi packade det sista, städade och sålde. Planen var att åka hem tidigt på morgonen men med tanke på att vi var så sjuka så kom vi inte ifrån Chichester förrän kl 12. Det var en jobbig färd det med. Vi fick köra sakta tillbaka både för fullt släp och fullpackad bil, men sedan var vi båda sjuka och att sitta i en bil i ett dygn var inte optimalt, men vi gjorde vårt bästa och körde. Vi hade köpt Alvedon och massa papper för att snyta oss, halstabletter och sedan stannade vi på ställen för att köpa te. Först var vi varma, sedan frös vi, och så höll det på, vi räknade timmarna tills vi kunde ta nästa Alvedon. När vi var i Nederländerna så kände vi att detta gick inte mer, jag orkade inte köra och Leo orkade inte vara vaken mer, så runt 23:00 checkade vi in på ett hotell. Vi la oss direkt och somnade, och vid 06:30 gick vi upp, åt en supergod frukost (tror jag.. den såg god ut i alla fall, jag kände ingen smak.) och sedan körde vi igen. Vi var hemma hos mamma och pappa runt 21:00 på kvällen den 4 januari. Vi är så glada för att vi gjorde denna resa nu, att ha den avklarad, men den var allt annat än lätt. Att vi båda var sjuka på resan och att veta att barnen var sjuka hos mamma och pappa var hemskt, jag ville vara hos dem när de var sjuka men ja.. Detta kunde vi inte förutspå!

 

 

Vi flyttar ifrån England!

Ja, vad ska jag säga?

Vi ska flytta. Efter 10 månader, 10 fantastiska månader i England så är det dags att dra upp allt för att röra på oss. Vi har älskat det här, vi har fått fantastiskt fina vänner och ett stort hemskolnings community. Det är helt fantastiskt vilken frihet vi fann i detta land. Frihet att kunna leva livet som vi vill, ta hand om våra barn så som vi anser är rätt för dem och detta är något jag önskar att alla kunde göra. Oavsett om det är att sätta barnen i skolan eller att vara hemma med dem så är detta något som borde vara upp till var familj. Vår familj flyttade hit för att kunna unschoola, för att kunna leva livet tillsammans och lära när vi går. Detta har funkat utmärkt med stora framsteg, både för oss och barnen. Jag har även lärt mig mer och mer att samspela mitt liv med pojkarna, att det inte bara är mitt liv utan barnens med, de har en talan i vad vi gör och hur vi gör det.
Jag säger det igen. Jag älskar mitt liv i England. Att lämna detta är otroligt svårt och många tårar har gråtits. När vi lämnade Sverige lämnade vi med ett tungt hjärta, det gjorde så ont att göra det men det var något vi kände att vi måste för vi ville verkligen inte ha barnen i skolan. När vi flyttade ifrån Sverige så sa många ”men tänk om ni misslyckats? Tänk om ni inte trivs?” Vet ni, denna flytt har visat motsatsen till det. Det känts som att jag kom hit som ett barn men lämnar som en vuxen. Jag lämnar England mer säker på mig själv, mer säker på vilken väg vi går och mer säker på vem jag är och vem jag är i Kristus. Denna flytt har varit så lyckad! Vi har flyttat hit och fått otroliga vänner som jag hoppas att fortsätta att ha ett förhållande till. Jag kan bara säga att allt är så lyckat. Och skulle det inte vara lyckat så skulle det inte det, och jag hade åkt här ifrån med huvudet högt då med. Men nu är det så mycket mer än jag trodde det skulle vara.

Vår färd går vidare från England till Danmark, Bornholm. Det är av personliga anledningar som vi känner att vi måste komma närmare Sverige. Så jag och Leo bestämde en kväll att nu måste vi flytta till Bornholm och på morgonen sedan så fick vi chansen att hyra ett hus på landet. Vi är så otroligt glada över detta, vi känner oss välsignade att vi kunde flytta såhär snabbt, med tanke på omständigheter.

Tack till alla i England som fick oss att känna oss som hemma i detta främmande land. Tack för all hjälp vi har fått. Tack för er otroligt fina vänskap, tack för att ni ställt upp i vått och torrt. Vi älskar och saknar er alla!!

Fortsättning följer! 

 

Du gamla, Du fria

Idag är det min man Leo som skriver ett inlägg här. Så här har ni hans vishet! 

Jag älskar mitt Sverige, här är jag född och här är jag uppvuxen, här är jag gift, här är mina barn födda. Precis som nationalsången säger det vänaste land uppå jord. Sverige är nog ett av de vackraste länder med öppna landskap i söder, mörka täta urskogar, fjäll uppe i norr, oräkneliga sjöar och öar längs med kusterna. Ett tryggt samhälle där man försöker värna om olika människors lika värde, tro, tillhörighet, sexuell läggning.
Systemen i Sverige är inte perfekta, men tanken bakom dem att ingen ska stå utan mat, vård och hushåll är grunden för vårt samhälle. Men det finns en grupp som förföljs, som tvingar lämna sitt hemland för att man vågar tycka och leva annorlunda. Något som inte följer normen och verka vara en sådan otänkbar verklighet att den blir skrämmande. Det är vi som vill hemskola. Vi som är villiga att göra utbildning till en livsstil varje dag, vi som vill investera våra egna pengar för att erbjuda våra barn en så individ anpassad utbildning som möjligt. Som inte bryr oss om det är lördag kväll eller måndag morgon utan att varje dag, varje stund finns en möjlighet att lära i en miljö som är anpassad efter barnets behov. Ett lärande av en i relation till barnet, som har tid att förklara, har tid ta hand om “break downs”, som har tid att anpassa lärandet och hämta information från samhället och omvärlden och inte begränsas av ett klassrum, böcker inköpta vem vet när och efter en budget satt per elev. Behovet att kunna köpa in individanpassat inlärningsmaterial är begränsat i svensk skola om man inte har någon funktionsnedsättning.
Verkligheten att kunna lära barnen om riktig källkritik, och inte i ett system som inte tåls att kritiseras “ifrågasätt information, men inte vi som ger den”. Att lära barnen att det finns de som tycker annorlunda. Det finns de som tror annorlunda i frågor pga religion eller ideologi, och inte enkelriktad information i vissa frågor. Utan ge nyanserad verklighet i alla frågor att få skapa sin egen uppfattning. Lära sig att motivera den och skapa argument för och emot. Att inte tysta ner nyfikenhet utan kunna förklara fråga efter fråga, utan att ta hänsyn till tiden och att individen “stjäl” uppmärksamheten. Men även om hemskolning skulle bli politiskt tillåtet så har samhället långt kvar innan det blir socialt accepterat. Sverige är inte så fritt land som det till synes verkar, jag önskar att det var det. Jag kan nog inte bo i Sverige på länge, även om jag skulle vilja det. Vi har lämnat vår släkt, vänner och hus för att kunna vara fria och bestämma över våra egna villkor och våra egna liv, att lära barnen att man kan vara fri, i ett fritt lärande där bara ens egnen nyfikenhet sätter gränser. Jag är långt ifrån ensam att känna såhär.

Du gamla, Du fria
Jag vill leva jag vill dö i norden.
Men jag kan inte göra det i Sverige.

Leo

75412645_1697297570407811_8614831257199804674_n54731980_131990204604995_9095054568900740560_n53178468_1254933314645384_569590106669947336_n

The Pressure That Comes with Grades are not Acceptable

Detta är den första argumenterade uppsats jag någonsin har skrivit, men eftersom ämnet som jag fick att välja på passade mig bra så tänkte jag att jag skulle lägga upp den här. Som sagt, när ni läser så tänk på att detta är första gången jag skriver en uppsats över huvud taget på universitets nivå!

The Pressure That Comes with Grades are not Acceptable

The school’s aim should be that learning is more relevant than grades. It needs to be a place where you celebrate curiosity and a striving towards a healthy mindset. Currently, it symbolizes stress, low self-esteem and it has become a place where a high mark on a test is valued more than the wellbeing of the student. Now it is time to stop working against the students and look at the reality of the grade system. The problem with evaluations is that students feel stressed, have low self-esteem and have lost their own curiosity as a result of the pressure from the grades.

Firstly, one might think that it is acceptable to feel a bit of stress over a grade, that it makes the student perform better. More accurately, the stress that comes out of reaching a grade is detrimental. Hank Pellissier, a writer on education and brain development, wrote in his article that it is hard for students to master new material and to remember it if they are under constant stress (Pellissier). This is something that happens in schools every day. Students are focused on reaching the criteria for good scores that they are learning it because they must if they want to attend further studies. For them, it is more necessary to get high grades rather than achieving knowledge.

Next, grades give the student low self-esteem and a hard time to believe in themselves. One can argue that when the grades are good, it gives the pupil strength to strive for desirable grades in all subjects. To rebuke that, a student can have excellent results in all the other subjects except one, similarly, the grades can be bad even if the student has done its best. If this is the reality, then it provokes low self-esteem and the student identify themselves with their achievement. If the score is good, then they are a good person who did what they were supposed to do and thrived. Furthermore, if the grades are poorly, they feel like they are bad and did not succeed according to the test.

Lastly, grades show the student that everything they do will be evaluated, that it will be graded. They need to do what the teacher tells them to do if they want an A, so the test becomes more important than what they learn. One could ask, how does one know that a student is learning if they are not being evaluated moreover, graded? That is a good question. Peter Gray, a research professor at Boston College, answers the question. According to his article “Schools Are Good for Showing Off, Not for Learning”, he discusses that, if they are graded, students will think that schools are about learning results and not about knowledge. He claims that the pupil should learn through enthusiasm, on the contrary to school, when they are forced to learn to be able to get good grades (Gray). When a student knows what they do will be evaluated, they lose their inner curiosity to learn new things and will learn in a superficial way instead.

To conclude, more needs to be done for students in school to succeed in life than what is accomplished with the current grad system. We do not want future co-workers and managers that have been stressed from a young age, have low self-esteem and do not want to work without praise. The society needs to have curious, healthy and confident young people to come out to work-life, moreover, to adult life. To be able to achieve that, the schools need to focus more on learning than on the grades.

 

73272572_421015865480633_7106829565183393792_n

Daniel på Akuten

Det är inte ofta dagar blir som man planerar, eller? Inte för oss i alla fall, men ändå planerar jag.
Imorse skulle vi till gymmet, vi skaffade gymkort här om dagen och igår var första gången vi var där, det var så härligt så vi bestämde oss för att gå dit idag med. Vi skulle precis gå upp för trappan till gymmet och Daniel och Gabriel gick före när vi hörde ett skrik och Daniel trillade och slog sig. Först skrek han till, sedan tystnade han och jag sprang dit, tog upp honom och i min famn hörde jag att han tystnade och kände att han stelnade till och blev helt rak, hans ansikte blev helt rött och han slutade andas. Jag kunde se hur hans ögon började rulla bakåt och han började göra konstiga ljud och jag började skrika. Leo tog honom ifrån min famn till sin famn och la honom på golvet, men han började inte andas och hela hans käke blev helt stel. Jag skrek och i mitt huvud så rusade bilder förbi med begravning, ett liv utan honom och jag var livrädd. Några sekunder senare så vaknade han, i chock och visste inte vart han var, varför han låg på golvet och varför vi var så rädda. Vi bar upp honom och tog honom till soffan som var en bit bort och han grät, han hade ont i sin hals och i bröstet, var väldigt frånvarande och frågande, han mindes inget vad som hade hänt.
Vi gick genast ut till bilen och körde till vårdcentralen en bit bort, Daniel var väldigt trött och dåsig, men snabbt kom en läkare och sa att vi måste vidare till akuten och frågade om vi ville ha en ambulans, men vi tackade nej, det hade tagit längre tid för en ambulans att komma och köra oss dit. Väl inne på akuten kom vi in direkt på en första titt, och Daniel var redan bättre, han hade bara lite ont när han andades. Senare fick vi träffa en doktor, en super trevlig man som gjorde lite undersökningar, frågade frågor och sen fick vi gå upp till barnavdelningen på observation i några timmar. Det var ett jätte fint rum med massa leksaker, böcker, målarsaker, utklädningskläder och personal som var där för att leka och distrahera barnen när det var undersökningar. Efter ett tag fick vi göra nya tester och en timme senare träffade vi en doktor som sa att vi fick åka hem, allt var lugnt nu och vi behövde inte vara rädda för att det var några bestående men, och ja, han pratade så snabbt och var så stressad men avslutade det hela med att det var ett sorts krampanfall han hade fått som ett resultat av fallet, minns inte tyvärr vad han kallade det, men oavsett, detta var det värsta jag varit med om, så läskigt.

Vi började dagen med att gå en lång härlig runda med Kate, ja vi hade en hel dag planerad, och inget blev som planerat. Tänk så snabbt det kan ändra sig, tänk så snabbt något hemskt kan hända. Jag är så tacksam till Gud att allt är bra nu. Den rädslan jag kände vill jag aldrig känna igen, att tro att min älskade pojk skulle kvävas var det värsta som någonsin hänt.

Var glad för dagen ni har tillsammans. Jag är så tacksam för att jag kunde spendera hela dagen med min familj, även om dagen blev så här. Tacksam till ett bra sjukhus med toppen personal!
Nu är vi hemma och barnen ska snart lägga sig, de är så trötta och det förstår jag, vi är med det.

 

Planen för framtiden

Det är enkelt att bara låta dagarna gå sin lilla gång, att man inte har en direkt plan mer än att leva i nuet, både för oss som unschoolar och människor som inte gör det. Det är som att vandra utan att tänka framåt, att gå utan att ha ett mål, eller, man kanske har ett luddigt mål långt där framme, men vad skulle hända om vi faktiskt börja göra upp en plan för framtiden? Inte bara med oss själva, vart vi ska jobba, bo eller äta, utan faktiskt en plan för våra barn. Vilka värderingar är viktiga för oss? Vad vill vi ge vidare? Vad vill vi att våra barn ska, förhoppningsvis, hålla kärt? Vad vill vi att de ska lära sig och vad gör vi NU för det målet? Hur formar vi våra barn, oss själva NU? Vi måste börja tänka på att varje dag är en dag, varje dag är viktig!

Eftersom vi unshcoolar så kan vi leva livet lite hur vi vill, planera utifrån väder, vind, humör, och sömn, vi har ingen plats som är obligatorisk för oss att vara på varje dag. Så vad fyller vi våra dagar?

För mig tycker jag att naturen är viktig. Att barnen ska lära sig hur viktig den är för oss, för djuren och insekterna. Det är viktig att vi tar hand om den, att inte köra för mycket bil, att gå dit vi kan, minska på plasten i vårt liv, inte slänga något i ute. Det finns många sätt att ta hand om den, och det är bland annat att inte göra det värre.
En sak som vi gör väldigt mycket, varje dag faktiskt, det är att vara ute och gå med Kate. Det kan vara allt ifrån att bara gå runt kvarteret, till gå längst havet och i skogen. Vi tar vara på varje dag, vi går och lukta på blommorna, berättar historier om troll och älvor, badar i havet, kolla på knoppar som slår ut, frön som slår rot, himmelens alla färger och gräset som kittlar under fötterna. Som igår till exempel, när vi tog med oss två böcker, gick längst havet och satte oss under ett träd och läste. Gabriel hade med sig sitt munspel och satte sig och spelade, jag och Daniel låg i gräset med ett grässtrå i munnen under tystnad. Det var idylliskt, påminde om Lotta på Bråkmakargatan när de åkte till sjön. Jag vill lära dem att älska naturen, tystnaden, ljudet, sjön, havet och skogen, ja, allt som har med naturen att göra.

Under naturen kommer en annan viktig sak in som vi lär barnen. Hemmagjord/ren mat. Daniel reagerar på vissa ämnen i mat som är halvfabrikat och därav gör vi nästan allt från grunden. Det enda vi har som är halvfabrikat är väl fiskpinnarna. Vi kollar igenom allt som vi köper, och vi köper bara saker med naturliga innehåll, vi bakar bröd, gör sylt och ja, lagar all mat från grunden. Kan vi så odlar vi eller köper närodlat.

Böcker och att läsa, det är något jag älskar och har gjort med barnen sedan de föddes. Vi läser böcker varje dag, som tar oss mellan olika värdar, mellan olika personer och varierande tankar. Detta har gett dem fantasi, en lust att lära mer, läsa mer, det har gett oss en underbar kontakt att kunna sitta tillsammans och mysa till en bok. Daniel, som läser både svenska och engelska, älskar böcker, han älskar att läsa. Detta glädjer mitt hjärta, för vad går upp emot att läsa en bra bok?

Något vi pratar mycket om här hemma är också kärlek till alla människor (även djur och natur). Bibeln pratar om kärlek och att Gud är kärlek, att vi ska älska andra människor, även oss själva. Vi visar barnen med handling att älska, för det är inte bara ord (givetvis säger vi varje dag att vi älskar dem på många olika sätt), vi ger mat till de hemlösa/tiggarna, vi har ett öppet hem för alla, vi tänker på hur vi pratar med andra människor, att vi visar kärlek genom att vara vänliga, att hjälpa människor som behöver hjälp. Det är något av det viktigaste som jag vill att barnen ska få med sig, kärleken.

Det finns mycket på min lista och detta är bara fyra saker, men att göra varje dag till det bästa man kan är viktigt. För idag är viktig, det leendet är viktigt, det uppbyggande ordet är viktigt, den kramen ÄR VIKTIG. Idag är viktig, för som uttrycket säger, idag är första dagen på resten av mitt liv. Jag brukar tänka, hur vill jag att barnen ska minnas mig? Vill jag att de ska minnas mig med glädje? Vill jag att de ska minnas mig som en person som hade mysiga kramar? En mamma som skrattade med dem? Hur vill jag att de ska minnas mig? (Jag vet att livet inte alltid går som man tänkt, och ibland går det inte att vara allt man vill för sina barn, hur mycket man än önskar, jag dömer ingen och vill inte ge någon dåligt samvete, jag vill bara att man ska få en tankeställare)
Detta gäller även i mitt äktenskap. Hur vill jag att barnen ska se på vårt äktenskap? Hur vill jag att de ska tänka att kärlek mellan man och kvinna ska fungera? Hur vill vi att de ska behandla sina fruar?

Jag tror att det är viktigt att sätta sig ner och tänka på vad vi som föräldrar tycker är viktigt. Vad vi vill att barnen ska ha med sig när de blivit vuxna och vilka värderingar är viktiga och väger tungt. Barnen kanske kommer gå motsatt håll, tycka annorlunda, och det är okej, men att ge barnen en förebild är viktigt, att ge dem någon de kan se upp till. Omedvetet eller medvetet så jobbar vi med varandra eller emot varandra. Jag vill jobba med mina barn, utvecklas varje dag, bli mer och mer tänkande, förstående, tålmodig, ta hand om naturen mer, styrka bra sidor och jobba på det som behöver mer arbete.

Jag tänker, att jag vill ge mina barn all kärlek jag har, och varje dag försöka vara den personen jag vill att jag ska vara.