Så vi är här.
På Bornholm.
När man tänker på det så är det lite komiskt. Vi flyttade till England februari 2019 men redan sommaren 2018 var vi på Bornholm på besök. Vi visste att vi skulle flytta, att vi skulle lämna Sverige för att hemskola, men vart vi skulle någonstans var ju den stora frågan. När vi besökte Bornholm så tyckte vi verkligen om ön (det vi hann och se av det på en dag) men språket satte käppar i hjulet och vi insåg att vi hellre ville till ett engelsktalande land, så vi hamnade i England, i fina Bosham i Chichester. Men ja, nu har vi hamnat på Bornholm och vår plan är att stanna här, men inget är någonsin definitivt. Jag har för det mesta sett mitt liv i svart och vitt och många gånger i definitivt. Men vad de två senaste åren visat mig är att det är inte definitivt, livet kan inte vara det och förändringar kan ske så snabbt. Så uttala mig om något definitiv är något jag inte ska göra.
Vårt liv flyter på här och barnen är lyckliga.
Det dröjde mer än en månad innan vi fick internet och det var så härligt!! Inget spel, ingen tv utan mer tid till att leka, vara kreativa och njuta av livet och det har vi alla gjort. Jag har kommit mer och mer in på att leva rent, att vi gör allt själva, gå tillbaka lite till hur man tänkte förr med mat och hudvård och det är nu ett stort intresse och jag suger åt mig all fakta som en svamp! Jag fermentera grönsker, gör leverpastej och sockerfria sylter och lemoncurd, jag gör buljong och juicer, det är fasansfullt roligt! Barnen de leker, de läser, upptäcker, uppfinner, sjunger, dansar, pysslar och hjälper mig i köket. Jag gillar verkligen att umgås med dem. Jag har fått frågan (och påståendet) många gånger, hur orkar man vara med barnen hela tiden?! Hur får du en paus?! Blir du inte trött på dem någon gång!? Dessa frågor tycker jag är så intressanta. Jag har byggt ett liv jag inte behöver ta en paus ifrån. Jag är nöjd med tillvaron (för det mesta) och lever ett liv jag är nöjd med. Visst har jag svackor, det har jag! Då jag bara vill strunta i allt och göra något annat, men vad jag kommer tillbaka till är, jag älskar verkligen mitt liv. Mina barn och jag trivs tillsammans, vi umgås, leker och pysslar, men de leker mycket tillsammans bara de två med, så då gör jag annat. Till exempel så studerar jag (vilket jag älskar), jag donar med mat och bak i köket, jag läser en bok, jag samlar fakta som jag behöver för att börja göra egen hudvård med mera. Jag har det väldigt balanserat. Jag tömmer inte ut mig bara utan jag fyller på också med saker. Att orka vara med barnen är inga problem när man inte bara tömmer ut sig. (men ja, det var ju tyngre när de var små och helt beroende av mig, nu är de ju 6 och 5 år) Det är inga problem för mina barn är mina vänner med som jag älskar djupt. Leo jobbar ju iväg så under tiden han är borta så har jag skapat ett liv för oss här hemma som funkar, som gör att vi alla orkar och är nöjda. När Leo är hemma så är vi tillsammans och gör saker (fast jag sitter mer med skolarbete då, tar igen så jag kan sitta mindre när Leo är borta).
Mina barn får mig att skratta, de får mig att känna en glädje som jag saknar när vi inte är tillsammans. Det fyller mig att se när de lyckas, när de är nöjda, mår bra och har kul. De får mitt liv meningsfullt när jag vet att jag kan lära dem lösa konflikter istället för att lämna den saken till någon annan främling i skola/dagis. Jag vet att jag är deras trygghet, de kommer till mig när de är ledsna och när de gråter. De springer till mig när saker händer och inte från mig. Jag älskar mina barn!
Min syn på det är att jag har fått mina barn av Gud, till att lära, uppfostra, älska och visa på vem Gud är. Om jag har fått dem, varför ska jag då ge bort dem till någon annan att göra det som är tänkt att jag ska göra?
Så ja, jag bygger ett liv jag inte behöver ta en paus ifrån, jag bygger ett liv jag är nöjd med. Längre fram, när barnen är stora, så vill jag se tillbaka på denna tid med ljus och glädje, precis som jag gör nu.
SaraIsabella 