Det är inte ofta dagar blir som man planerar, eller? Inte för oss i alla fall, men ändå planerar jag.
Imorse skulle vi till gymmet, vi skaffade gymkort här om dagen och igår var första gången vi var där, det var så härligt så vi bestämde oss för att gå dit idag med. Vi skulle precis gå upp för trappan till gymmet och Daniel och Gabriel gick före när vi hörde ett skrik och Daniel trillade och slog sig. Först skrek han till, sedan tystnade han och jag sprang dit, tog upp honom och i min famn hörde jag att han tystnade och kände att han stelnade till och blev helt rak, hans ansikte blev helt rött och han slutade andas. Jag kunde se hur hans ögon började rulla bakåt och han började göra konstiga ljud och jag började skrika. Leo tog honom ifrån min famn till sin famn och la honom på golvet, men han började inte andas och hela hans käke blev helt stel. Jag skrek och i mitt huvud så rusade bilder förbi med begravning, ett liv utan honom och jag var livrädd. Några sekunder senare så vaknade han, i chock och visste inte vart han var, varför han låg på golvet och varför vi var så rädda. Vi bar upp honom och tog honom till soffan som var en bit bort och han grät, han hade ont i sin hals och i bröstet, var väldigt frånvarande och frågande, han mindes inget vad som hade hänt.
Vi gick genast ut till bilen och körde till vårdcentralen en bit bort, Daniel var väldigt trött och dåsig, men snabbt kom en läkare och sa att vi måste vidare till akuten och frågade om vi ville ha en ambulans, men vi tackade nej, det hade tagit längre tid för en ambulans att komma och köra oss dit. Väl inne på akuten kom vi in direkt på en första titt, och Daniel var redan bättre, han hade bara lite ont när han andades. Senare fick vi träffa en doktor, en super trevlig man som gjorde lite undersökningar, frågade frågor och sen fick vi gå upp till barnavdelningen på observation i några timmar. Det var ett jätte fint rum med massa leksaker, böcker, målarsaker, utklädningskläder och personal som var där för att leka och distrahera barnen när det var undersökningar. Efter ett tag fick vi göra nya tester och en timme senare träffade vi en doktor som sa att vi fick åka hem, allt var lugnt nu och vi behövde inte vara rädda för att det var några bestående men, och ja, han pratade så snabbt och var så stressad men avslutade det hela med att det var ett sorts krampanfall han hade fått som ett resultat av fallet, minns inte tyvärr vad han kallade det, men oavsett, detta var det värsta jag varit med om, så läskigt.
Vi började dagen med att gå en lång härlig runda med Kate, ja vi hade en hel dag planerad, och inget blev som planerat. Tänk så snabbt det kan ändra sig, tänk så snabbt något hemskt kan hända. Jag är så tacksam till Gud att allt är bra nu. Den rädslan jag kände vill jag aldrig känna igen, att tro att min älskade pojk skulle kvävas var det värsta som någonsin hänt.
Var glad för dagen ni har tillsammans. Jag är så tacksam för att jag kunde spendera hela dagen med min familj, även om dagen blev så här. Tacksam till ett bra sjukhus med toppen personal!
Nu är vi hemma och barnen ska snart lägga sig, de är så trötta och det förstår jag, vi är med det.
SaraIsabella 