När vi sörjer

Att smärta kommer är en del av livet, det är inget vi kan skydda oss ifrån. Ifall vi skulle skydda oss ifrån det så får vi isolera oss och sluta älska, och det går inte när vi är skapta till att älska Gud och älska människor. Så av den anledningen så kommer det att komma smärta. Varje människa är en egen människa, med egna tankar, egna känslor och erfarenheter, även barn. Många människor har kopplingar till en människa och varje förhållande är eget på det sättet, som vi andra inte vet hur. Jag har många människor i mitt liv och ett eget förhållande till alla dem, men inte en enda är densamma, för det är olika människor som jag har det förhållandet till.

När någon dör så är det oftast många som sörjer, man kan bli förvånad över hur många det är som är ledsna, hur många som sörjer och hur mycket smärta det kan ge, att en person kan påverka så mycket så att det är så många som sörjer. Det gör kanske smärtan större, att se så många personer som sörjer samtidigt och samma människa, men också glädje, att den som inte längre lever faktiskt gjorde en stor påverkan så att många människor blev berörda.

Men även om man har många människor som sörjer den som inte längre finns med oss, så kan personen ha känt sig ensam när den levde. Som en tomhet, som ett mörker som slukat den personen och allt som finns att tänka på är mörkret och det finns ingenstans att ta vägen. Det kan finnas personer runt omkring som hade gått igenom eld och vatten för personen som känner sig ensam, men smärtan hos den personen finns fortfarande kvar. Smärtan, tomheten, mörkret, hopplösheten kan bli för stor, så ingen annan väg finns, än att lämna denna värld.
.
Det finns ingen större smärta, som jag känt,
än när någon väljer att lämna.

 

 

 

 

 

 

 

Lär dem bestiga berg

Livet går sin lilla gång nu. Det har varit forest school, det har varit skogen, havet, museum, fält, tv-spel, datorspel, pyssel, filmer, matlagning, fågelskådning, mikroskåpskådning (nytt ord?) , Ja, livet har gått sin lilla gång. Det har varit jobbiga saker som hänt och då har vi sett vilka fina vänner man har här, vänner som ställer upp, frågar hur det går, hjälper till med allt och lämnar blommor. Ja, livet har gått sin lilla gång.

Vi älskar det fortfarande här, friheten specifikt. Igår var vi iväg hela dagen, först åkte vi till skogen och gick där, klättrade i träd, lekte riddare, sprang och skrattade, fikade och drack. När vi skulle åka tillbaka så skrev en vän och vi åkte hem, sedan gick vi till en äng med en gul traktor på. Barnen lekte och lekte och lekte, på ängen, vid vattnet, på traktorn. De bara sprang runt och lekte med tre andra barn. Solen sken och de sprang genom fältet och det bara fick mig att inse denna friheten. I England börjar skolan tidigare än i Sverige, så när jag gick där och såg barnen springa, så slog det mig så hårt, att alla barn har det inte såhär som mina har, där man tar dagen som den kommer, där man springer genom fält på en varm vårkväll. Det är långt ifrån många som får uppleva detta. Många ser säkert detta som slöseri med tid, att man kunde gjort något viktigare med den tiden, att man kunde lära sig något istället, men nej, inte för oss, detta är livet, livet i all sin strålglans.


Det är viktigt att lära barnen att njuta, att ha roligt, att se att livet inte bara är tufft och jobbigt (den delen kommer de att lära sig tids nog ändå). Att lära barnen att se maskrosen, se snigeln och gråsuggan. Att lära barnen att faktiskt bestiga berg, det kan vara jobbigt när man bestiger det, men utsikten är mer än nog. Jag ångrar inte en sekund vårt val att göra detta, när jag ser barnens glädje, barnens lust att lära och deras frågor.

Här hemma har vi just nu studerat mycket fåglar. Vi har köpt två otroligt fina böcker på second hand, de var som helt nya. I ena boken var det skogens fåglar och den andra havets fåglar, i båda böckerna så ingick en skiva med varje fågels läte på. Vi har tittat, och lyssnat, och sedan har vi målat av vissa och hängt upp dem på en stor anslagstavla. Det är mycket pyssel här hemma, det tar aldrig slut, det är målande, klistrande, klippande, diamanter, kronor, djur och gubbar. Så mycket finmotorik och så mycket skratt och glädje.

ohiuyh

Båda barnen, speciellt Daniel, är super sugna på allt vad matte är. Vi räknar matte, ha matteböcker, vi bakar och räknar pengar. Vi räknar minus, plus, gånger och delat med. Daniel har precis lärt sig tio hopp och räknar ” 10, 20, 30, 40, osv.” Skönheten i detta? Allt är bara, BARA nyfikenhet som lett till resultat. Det är det det är. Jag ser att de är intresserade av något, de vill lära sig mer och då gör vi det. Det är så fruktansvärt häftigt när man inte har “lärt” dem det och helt plötsligt så 10 hoppar dem, de läser ord, jag kommer in och de sitter och skriver, de säger saker som jag inte visste men som stämmer. Ja, asså, vad händer när man lever livet? Jo, man lever det till fullo och då kan man inte undgå att resultat händer.

Vill verkligen påpeka detta med.
Man måste vara närvarande med barnen, lägga sig själv åt sidan och se barnet, förstå barnet, lyssna på barnet och älska det. Allt i grund och botten handlar om att ha ett förhållande med barnet, och respektera den.
Det är jag med så tacksam för. När de t.ex. bråkar och när jag kommer så säger de exakt vad som hänt, de är ärliga med mig för de vet att de inte hamnar i trubbel om något händer. Vi pratar om det, kramas, löser problemet, och de löser många saker emellan sig. Jag hör de be om förlåtelse, jag hör dem dela med sig, jag ser deras skratt, jag ser när de löser bråk genom att prata med varandra. Jag är så tacksam för att jag kan ha ett förhållande med dem där vi respekterar varandra och varandras känslor och tankar, och utan tvång.

 

gjgj

 

 

 

 

 

 

 

En kunglig vecka.

Åh, dagarna går så snabbt och nu var det några dagar sedan jag skrev igen, men ändå skulle det funkat att skriva oftare, för det händer alltid saker här, men ja. Dagarna går och jag tänker att jag ska hinna skriva, men det hinner jag inte. Jag brukade passa på att skriva när barnen satt och spelade dator om dagarna i Sverige, men det går inte nu för vi fick bara plats med en dator i bilen hit, så Gabriel sitter på sin och Daniel på min och då kan jag inte skriva. När kvällen kommer tänker jag att jag ska skriva men då är jag för trött, så ja, dagarna går. Just nu har jag sagt till barnen att nu ska jag skriva så nu får de gå och göra något annat, så nu passar jag på!

kjlkjlk

Nu är klockan runt 15;10 och vi har precis kommit hem. På förmiddagen var vi över hos våra grannar för Daniel har fått utslag runt ögonen, det har svullnat lite och spridit sig, och sedan har han hosta på det, så jag lät Charlotta kolla på det (hon jobbar inom vården). Vi bokade en tid till vårdcentralen imorgon så då ska vi dit och kolla upp det, men förmodligen är det ingen fara.

Efter det åt vi mellanmål och sedan åkte vi till Kingly Vale. Här är en länk ifrån google: https://www.google.com/search?q=kingley+vale+chichester&source=lnms&tbm=isch&sa=X&ved=0ahUKEwjB8Jadw5PhAhWBsHEKHd3qCswQ_AUIDigB&biw=1920&bih=937

Vi har inte kommit så långt så vi kan se alla dessa träd, det kommer in för mycket lek och skoj för att kunna gå så långt. Idag tog vi cyklarna med oss och det var roligt, barnen cyklade på stigen, sedan gömde vi cyklarna och gick in i skogen, lekte och åt torkad frukt. Vi var där ungefär i 3 timmar och hade det underbart. Det var mulet men inte kallt, det var helt tyst, förutom alla olika fåglarna som kvittrade och det var absolut HELT vindstilla. Inte en vindpust kom. Jag satt ner en lång stund när barnen lekte, blundade och bara njöt. Detta stället ligger ca 8 minuter ifrån oss, tänk att vi har ett sådant här ställe så nära oss!! Här är några bilder ifrån idag.

Gabriel tvärstannade cykeln och skrek att han såg något, vi sprang dit, och där på marken låg en död mask.. Vi pratade om varför masken kanske dog och sedan hade vi en begravning för den. Daniel sa att det är så sorgligt när djur, människor, blommor, träd, och buskar dör.. Jag sa att ja det är det.. Sedan pratade vi lite om Ronja Rövardotter när Lovis säger att alla kommer att dö.. En fin stund ❤

Igår åkte vi in till Chichester och köpte nya kläder och stövlar till barnen. De är inte så förtjusta att gå i affärer, med all rätt!! Jag vet själv hur mycket jag avskydde det när jag var liten, konstigt nog blev jag alltid så hungrig i klädaffärer.. Men barnen valde ut kläder på H&M och de blev så nöjda, vi kom knappt inte ens inom dörren hemma förrän det var klädombyte! Skorna byttes ut mot stövlar direkt när vi betalat för dem. Barnen ÄLSKAR stövlar, de går nästan bara med stövlar, de vill knappt ha något annat på fötterna. (Idag ville Gabriel ha skor på sig för en gång skull så det fick han ha, Daniel gick med sina stövlar)
Igår kom hostan också, både Daniel och Gabriel hostat något fruktansvärt, så tråkigt..
På eftermiddagen kom en vän över med, Lydia. Vi satt och pratade och umgicks, hon lekte med barnen och efter maten satt de och pysslade och hon pratar bara engelska och det gick rätt så bra faktiskt!! Så roligt ❤

I tisdags var det forest school. Barnen älskar forest school!! (jag med) De älskar att tända eld, de älskar att fiska, leka med vännerna, laga mat över elden, pyssla, vara i lerköket och ja bara ha det kul! Gabriel fick göra en träklubba, han stod och väntade på sin tur i 30 minuter, (sådant tålamod är INTE ofta man ser hos mina grabbar, så detta ville han göra!!) sedan fick han såga och han var så stolt, sedan fick han hamra på yxan tills träklubban fick sin form.

På måndagen mötte vi upp Samantha och Emily i Fishbourne för att gå en runda längst stranden, och ja, det var så vackert! Ja, så ljuvligt och fint, det var så fridfullt. (Tänk, ca 4 minuter ifrån oss ligger detta stället, ett riktigt smultronställe) Just då var det lågvatten så det var inget vatten kvar där, det skulle komma in tidig kväll sen. Samantha berättade att när högvattnet kommer in så följer över 100 svanar med dit, jag längtar tills jag får se det! Vi kom till en liten plats där det är massa vatten när det är högvatten men nu var det tomt på vatten och istället var det FULLT med skräp.. Det var så sorgligt att se, så vi hoppade ner och plockade upp allting. Det var mest plastflaskor men även en massa annat skit.. Så tråkigt..
Efter allt var upplockat så satte vi oss och åt lunch, sedan fortsatte vi och gå tills vi kom till en pub, det var med så vackert där inne, vi drack te och barnen varm mjölk. Sedan gick vi tillbaka. Det var en sådan härlig dag och vi var ute ca 5 timmar.
När jag och barnen kom hem så åt vi godis, värmde oss med tjocka täcken och kollade på en film, precis vad vi behövde.

I söndags så åkte vi till kyrkan, det var trevligt precis som de andra gångerna. Jag var på mötet och Leo med barnen på söndagsskolan. Efter det åkte Leo till tåget och sedan till Sverige, så nu är vi ensamma tills natten den 29e. Ja, suck, så hemskt tråkigt!
Jag och barnen åkte till havet, vi förväntade oss vatten men ja, det fanns inget HAHA. Det var lågvatten, måste verkligen lära mig tiderna på detta hahaha, men det var trevligt (och blåsigt) ändå. Vi samlade på snäckor och smutsade ner oss i leran. Nästa gång tar i med oss påsar och plockar skräp där med, för det var tyvärr en del där med..

(på bilden ser det ut som vatten där borta, men det är inget vatten, utan istället är det en liten stig som man kan gå på rakt över. Vi kunde inte se havet så långt ögat kunde nå. Och det lilla vatten ni ser här kom ifrån ett rör som leder vattnet från andra sidan vägen)

fdhfdh

I lördags var vi på Kingly Vale för första gången och då hade vi med oss Ruby-Jean!

fsaf

Dessa skillnader, och sedan romarriket

Här är en blogg som jag rekommenderar. Jag har läst mycket i hennes blogg i början på min resa till hemskolning och slutligen unschooling. Hon är tillagd på en länk här i min blogg, men länkar även till henne nu i det här inlägget. Såhär beskriver hon sin blogg:

Carolina King, En svensk/engelsk “skol-flykting familj”

“Bloggen Den andra resan handlar om en rödpillrings-resa. Vi är en familj som valt att lämna Sverige 2015 för att våra barn ska kunna få den uppväxt som de behöver. Vi är en heltidsresande digital-nomad-familj. Jag berättar om att följa våra instinkter istället för att göra som vi har blivit programmerade att göra. Här berättar jag hur vi gör för att få mera frihet i vår ofria värld då vi exempelvis har lämnat Sverige för att kunna ge våra barn den fantastiska möjligheten som heter unschooling. …”

https://www.denandraresan.com/

Idag är det en månad sedan vi satte oss i bilen och började köra emot England. Det är helt otroligt, tiden har gått så snabbt, som ett ögonblick. Vi har bara kastats in i en ny vardag med massa människor runt omkring oss och vi är så tacksamma. Jag tänkte göra ett inlägg angående olikheterna mellan länderna, men ja, det har varit fullt upp nu med Leo som varit hemma den här veckan, olika saker vi gjort och jag har legat sjuk. En dag med hård huvudvärk, en dag med feber och ont i kroppen och resten av dagarna har en trötthet varit över mig så det har varit svårt att stå upp. Ja, den här veckan har varit intensiv, och jag vet inte om Leo fått vila ut något innan han på Söndag åker tillbaka till Sverige.

En skillnad som jag tycker har varit är all, all, all plast överallt. Jag tyckte det kunde va mycket onödigt plast i Sverige, men kära nån, här är det mycket mer haha. Där vi har kartong i Sverige har de här plast istället, men konstigt nog har de kartong runt alla tandkrämstuber.. och så finns det mycket mat som innehåller palmolja.. så man får vara lite försiktig.

(mjölken här på bilden är 1/3 av mjölkutbudet i Tesco)

Sedan är det vattnet. Asså, ja, vattnet, haha. Det smakar klor. De som bor här känner inte alltid det, vissa gör det och påpeka hur äckligt vattnet är här. Men det är väl mer vi som är vana vid vattnet i Sverige (och andra länder) som känner det. Första gången jag duschade så luktade det som ett badhus så fort vattnet gick igång (kan ju säga att mitt hår avskyr att duscha här) Vi köper vatten nu (inte alls farligt dyrt, man får typ 6 st 2 liters flaskor för 2 pund), för vi tycker inte att det är drickbart, tänk så bortskämd man är med vattnet i Sverige.

Vänstertrafiken är ju med en sak, som jag nämnt många gånger, börjar dock bli bättre men ja, det är en stor skillnad.

Människorna här är så trevliga, hjälpsamma och öppna. (i alla fall de vi har mött) Alla hjälper, pratar, frågar, skrattar och ja, det är underbart faktiskt. Vi har inte bott här tillräckligt länge för att göra en hel bedömning, men utifrån den här månaden känns det som folk överlag är mer öppna och pratsamma. Jag gillar det, känns inte som att det är “sköt dig själv” kultur utan folk vill hjälpa, prata, kramas, ta i hand, skratta, prata med barnen m.m.

I Sverige bodde vi på ett litet ställe, medan här bor vi på ett större. Eller, Bosham är nog bara lite större men vi har nära till en stor stad, och inom en halvtimmes radar finns allt du kan tänka dig. Vattenland, zoo, vandringsleder, gym, mataffärer, shopping, bowling, bio, restauranger ja, listan kan göras väldigt lång, samt har vi ett direkttåg till London som går 3 minuters gångväg ifrån oss, så det är fantastiskt roligt.

Ja, detta är väl de största skillnaderna tror jag. Vi trivs bra här och ångrar inte en sekund att vi flyttat hit. Vi gillar alla vänner vi fått, församlingen vi går till, alla möjligheter att hitta på saker, både med hemskolning och över lag annars.

Idag var Gabriel över hos våra grannar medan jag, Leo och Daniel gick långsamt igenom affären för att kunna lära oss lite om allt. Det var skönt att kunna göra det och handla in en del som jag behöver ha här hemma så jag inte behöver storhandla när ja blir själv hemma med barnen på söndag. Vi handlade tacosaker och åt lunch tillsammans med våra grannar. Det var så trevligt, jag vet att jag sagt det, men säger det igen, vi är så välsignade.

bcbcxb

Sedan tog vi Ruby-Jean och åkte allihopa in till Chichester och gick på ett museum om bland annat romarriket i Chichester. Det var så intressant och lärorikt för barnen, även för oss. Det blev många frågor och mycket skratt. Vi köpte hem en bok om romarriket i Chichester som vi ska läsa och lära oss om. Tänk allt man kan lära sig.

 

fsafsa

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vill inte berömma mina barn!!

Det är så lärorikt att bo här. Jag blir så inspirerad av så mycket när man kan se världen ifrån ett annat perspektiv. I Sverige kände jag mig väldigt begränsad på ett sätt, jag kunde inte leva mitt liv helt fullt ut men det kan jag här. Jag känner mig friare i mitt sätt att tänka och att ha så många likasinnade människor runt omkring mig. När barnen sitter och spelar så myser jag ner mig i soffan med filt och kuddar och läser, och just nu läser jag två böcker som handlar om peaceful parenting och det öppnar mina ögon. Precis som när jag lärde mig om unschooling så var det som en ny värld öppnades för mig och jag kunde inte gå tillbaka på det sättet som jag såg på livet innan jag läst det. Vissa saker kan man bara inte blunda för, vissa dörrar går inte att stänga efter man öppnat dem om man säger så, och så var det med unschooling. Jag levde mitt liv som alla andra, tills jag läste om unschooling och jag kunde inte o-se det. Detta är samma sak som det fast med peaceful parenting och med belöning och bestraffningar.

De två böckerna jag läser nu handlar att få upp ögonen var belöning och bestraffning  gör med barnen. Det är så intressant. Jag har läst mycket om peaceful parenting, allt ifrån bloggar, till Facebook och Instagram, det finns så mycket som jag önskar jag visste när Daniel och Gabriel föddes, men det är aldrig för sent. Många människor som unschoolar kom in på unschooling genom peaceful parenting. För mig var det tvärt om faktiskt, jag hittade unschooling och kom in på peaceful parenting efter det.

Jag kan stanna upp med det jag gör och inse att jag gör något jag inte vill göra egentligen. Det finns så mycket som jag försöker sluta göra och göra bättre och jag har en lång väg kvar, men jag har ändrat lite och det känns skönt. Här i England så känns det som att alla berömmer barnen hela tiden. Det är beröm för allt barnen gör, jag vet inte hur det är med bestraffning, men just med belöning så sker det hela tiden. Det känns som det är så extremt att så fort barnen tar ett bett på mackan så är det”BRA JOBBAT KOMPIS” (kanske lite överdrivet) men det är väldigt mycket, och det flödas över enormt, så att barnen väntar på det, de väntar på att få den berömmelsen när de gjort något så det blir svårt att göra något utan att just få höra “good job!” Jag har varit i den fällan länge jag med, inte så extremt som här men jag har gillat att berömma, men ja, jag har ändrat åsikt i den frågan (så skönt att man får lova att ändra sig!!)

Det finns olika anledningar till att jag har ändrat åsikt i den frågan och den största är just peaceful parenting (Här är en blogg som jag läser väldigt mycket, delar ofta inlägg ifrån henne på Facebook med http://happinessishereblog.com/ )

Genom denna/andra sidor/Facebook/Instagram/böcker så har mina ögon öppnats upp och jag har sett hur det blir bättre genom att skippa just berömmelse (bestraffningar tror jag INTE heller på så det kör vi INTE hemma). Mina barn har alltid ätit dåligt tyvärr. Det är lättare att säga vad de gillar än vad de inte gillar, och det här har varit en fälla för mig. Det är så enkelt att när barnen väl äter, så gav jag dem beröm. “ååh, så bra att du äter maten, och så mycket du äter!” osv, det blev alltså rätt mycket fokus på maten väl vid matbordet, istället för att bara äta den och äta det man gillar och hur mycket man vill, alltså äta tills man är mätt. Idag när vi satt och åt så tänkte jag på det extra mycket. Nu är det ett tag sedan jag verkligen berömde mina barn vid matbordet men det är så enkelt att göra det i andra saker med, t.ex “Titta, du kunde ju hälla upp mjölken helt själv! Så bra!” (varför är det så viktigt att de tar på sig kläderna SJÄLVA, delar maten SJÄLVA, torkar sig SJÄLVA, öppna något SJÄLVA. Varför är det så viktigt? Man vill att barnen ska lära sig att samarbeta, hjälpa andra människor osv, men vi berömmer barnen för att de gör det SJÄLVA, då vill man ju klarar det SJÄLV, istället för kanske tillsammans med någon.) Istället för att göra den berömmelsen när de hällde upp mjölken så sa jag inget, jag bara kollade på när de hällde upp mjölken. De var nöjda med att de hade gjort det och tittade inte på mig för att få berömmelse utan bara var nöjda med det de gjorde.

Tänk vilken tillfredsställese för dem. Tänk att få göra något för att de vill och kan utan att jag ska lägga mig i det. Jag berömmer ju inte Leo varenda gång han gör något? “Bra älskling nu åt du upp ALL mat!” “Duktig du är Leo för att du torkade av bordet efter maten”. Jag gör inte det med andra, varför ska jag göra det med barnen?

Jag tycker (jag tror att det säkert finns många som inte håller med mig och det är helt upp till er) att det blir manipulativt att berömma. Jag ser att mitt barn gör något bra, då förstäker jag det genom att berömma dem för det, för det är något JAG gillar att de gör. “Bra att du åt upp maten”, jag gillar att de åt upp maten, jag låter barnen få reda på att jag gillar det de gjorde, automatiskt så blir det att jag gillar inte när de inte äter upp maten. Det finns alltid en outtalad motpol. “Så bra att du kunde torka dig efter du varit på toa, bra jobbat!” Den outtalade motpolen blir automatiskt att det inte är lika bra när de inte torka sig själva. Det finns en risk att det blir att tillslut så gör man det man får beröm för för det är det som mamma gillar, det är det pappa blir glad för. Kärleken blir villkorlig, istället för ovillkorlig, jag får barnen att göra det jag vill genom att förstärka ett beteende med berömmelse.

Det finns andra vägar att gå, man kan få barnen att inse att de behöver inte min berömmelse utan de kan vara nöjda med det man gör. Om vi säger att någon ritar en bil, en röd bil med stora däck, och jag vill berömma, för att bilen var så fin och att han hade tålamodet att sitta ner och måla den helt själv. Visst är det enkelt att bara “wow vad fin bil du har målat!! Och du satt ner och målade den, du hade tålamodet till det. Bra jobbat!”? Ja, det är enkelt, och enkel fälla och barnet inser att han har gjort något bra, mamma blir glad över mig när jag målat denna fina bilen. Istället kan jag då t.ex. säga “Åh, du har målat en röd bil, med svarta däck! Vad är det för bil? Var den svår att måla? Hur kommer det sig att du valde de färgerna? Vart ska bilen köra någonstans?” vi kan ha en konversation om bilen istället, jag kan hjälpa honom att prata om det, att få honom att bli stolt över det han har målat.

Barn behöver inte få berömmelse för allt de gör, de behöver inte kolla på mig för att få reda på att det blev godkänt av mig. De behöver inte känna att de måste tillfredsställa mig genom att äta upp maten, klara allt själv, eller måla en fin teckning. Barnen behöver inte mig för att klara sig så, de behöver mig till att bli älskade ovillkorligt, utan berömmelse eller bestraffningar. 

Min födelsedag, trodde aldrig den skulle bli såhär!

5 Mars, min födelsedag. Jag hade förberett mig på en tråkig födelsedag, borta ifrån mina föräldrar, min man i Sverige och alla vänner som också är kvar i Sverige.. men ack så fel jag hade.

På morgonen när jag låg kvar i sängen så hörde jag Daniel och Gabriel gå ner för trapporna, viskade och dona där nere. Sedan upp för trappen igen och gick in till mig och sjöng och gav mig en teckning! Mitt hjärta smalt! De hade gjort det helt själva, jag hade inte bett dem eller frågat dem, utan detta kom helt ifrån deras hjärtan. Jag blev så, så glad ❤

Efter det åt vi frukost och tog Kate på en sväng, det var fint väder och solen sken, lite molnigt dock. Sen åkte vi till forest school! Barnen gick direkt ner till vattnet och “fiskade”, kastade ner en båt och fångade med håven, gungade på gungan som gick över vattnet, allt tillsammans med deras älskade kompis Ruby-Jean. Daniel gick vidare sedan och gjorde en grej med puffar och russin till fåglarna, blev så fin, Gabriel lekte i lerköket. Hans stövel fastnade i leran, sedan den andra, sedan foten, och ja, han blev lerig! Vi fick gå ner till vattnet och doppa hela foten och skrubba, haha, Gabriel tyckte det var hur kul som helst.
De lagade även pannkakor tillsammans och stekte dem över elden. Tydligen var det pannkaksdagen idag här. Alltid 40 dagar innan påsk för att bli av med allt “lyxigt” man hade hemma innan fastan, enligt kristen engelskkyrklig tradition (om jag fattat det rätt)

Sedan åkte vi hem, barnen tog ett 10 minutes bad, sedan gick vi över till några andra grannar på lunch, som vi träffade i kyrkan som vi var i i söndags, och en två andra mammor som hemskola sina barn (våra grannar på andra sidan vägen var med med på det men de kunde inte vara med på partyt, bara Ruby-Jean). Jag trodde det bara var en lunch, men ack, de hade ordnat ett överraskningsparty!! Det var lunch, en fin tårta, presenter, kort, dekorationer och ballonger! De sjöng för mig på engelska, svenska och tyska!
När jag kom in till allt detta så började jag gråta, det gick inte att hålla tårarna borta för det var helt otroligt. Dessa människorna känner jag inte helt, jag träffade hon ena för 2 veckor sedan, den andra en gång i söndags och den ena på forest school och de hade gjort allt detta! De ville inte att jag skulle sitta hemma själv på min födelsedag, de tänkte att jag har min familj och vänner i Sverige, till och med min man! Jag kan inte med ord beskriva glädjen detta gav mig. Barnen tyckte med att det var såååå roligt, och vi njöt alla för fulla muggar! Tänk vilka människor det finns, och att vi har kommit just hit. Jag är så tacksam till Gud, det här stället är så mycket mer än jag någonsin kunnat föreställa mig!

Väl hemma så var vi hemma en timme, sedan var vi bjudna över till våran grannar på middag. De lagade pannkakor, med spenat, svamp och ost i, fantastiskt goda. Så tacksam för att ha de så nära, känns så tryggt och så bra. Charlotta har hjälpt oss så otroligt mycket, det var hon och hennes man, Derek som gått på husvisningar här till oss, och hjälpt oss med allt annat med den här flytten, och nu bor de så nära!

Nu är vi så trötta, vilken födelsedag jag fick. Kunde inte tänka mig detta när jag vaknade imorse. Nu sitter Daniel i och skriver bredvid mig och Gabriel gör något annat, tror han är på toa, haha.

Godnatt världen! Tack Jesus för att jag lever, och tack Jesus för att jag fått chansen att fylla 26 år!

 

 

 

 

Modig? Äsch nej!

Jag tycker det är så intressant hur folk har sagt att vi är så modiga! Jag har hört det ifrån alla håll och kanter och det är faktiskt den responsen vi fått mest. Väldigt intressant.. Någon sa att det skulle ta emot bara att lämna Sölvesborgs kommun, och vi flyttar till England! Ja, man ser allt det på olika sätt. De flesta jag känner är nöjda med sitt liv och att bo på samma ställe, i samma hus. I min uppväxt har jag alltid vetat att jag inte alltid är som “alla andra”. Jag har gillat att gå emot strömmen och för att vara ärlig, så gick jag emot strömmen många gånger bara för att, bara för att jag kan, bara för att INTE vara som andra. “för att komma till källan måste man simma emot strömmen”. Det har inte alltid varit enkelt, men det har varit jag, precis så som jag är skapad till att vara, inte som alla andra, precis som alla andra är skapta till att vara inte som alla andra.

Jag har alltid haft en dröm “iväg”. Jag har aldrig varit nöjd med att bo på samma ställe, eller ens i samma land, som jag alltid gjort. Mina drömmar har alltid varit iväg, min framtid har aldrig varit i Sverige, och förmodligen inte ens i England. Jag vet inte, men jag är för rastlös för att stanna på en plats, jag börjar redan tänka på nya platser att se.

Det känns som att det finns för mycket att se, för mycket att upptäcka för att spendera sitt liv på ett och samma ställe, och kanske, bara kanske, åka på en semester en gång om året. Så nej, det var inget för mig. Barnen har anpassat sig med att åka och se, och göra olika saker, det var inga problem alls att berätta för dem att vi skulle flytta. Daniel har tjatat om att flytta länge, för att bo på ett annat ställe, gör andra saker. Det gör mitt hjärta varmt, så lik mig. Daniel har alltid anpassat sig bra, han har varit formbar och inte alls så beroende av var vi är, sålänge vi är tillsammans. Gabriel är likadan, det viktigaste är att vi är tillsammans och det har varit det enda som spelar någon roll för dem, för mig.

När vi bestämde oss för att fly, så var det som sagt ett enkelt beslut. Vi funderade på vart vi skulle någonstans i värden väldigt länge, stod mellan olika ställen och vi vägde för och nackdelar. Men en dag så fick jag hem 2 brev i brevlådan som handlade om att Daniel skulle börja i skolan, vilken skola, och när m.m och då brast det för mig, jag började storgråta och ringde upp Leo som var iväg och jobbade och sa “nu måste vi bara bestämma ett land och då blir det det!!” och det var så det blev Storbritannien och sedan dröjde det lite till innan vi visste exakt vilket av länderna och exakt var vi skulle.

Min poäng, det var inget svårt beslut, mitt hjärta, mitt inre har alltid ropat iväg och att ta ett beslut att flytta var så enkelt. Visst är det många saker jag saknar och alla människor men beslutet var inte stort, och enligt mig inte ens modigt. Det var ett beslut, som att bestämma vilken mat vi skulle äta till fredagsmiddagen. Några kanske säger, men nej, inte som att bestämma middag? Men jo, som att bestämma en middag. Jag brukar inte få en “frid” känsla innan beslut utan jag brukar varar lite nojig och måste göra det ändå, men detta var sådan frid. Vi gör det vi tror på, vi går VÅR väg, vi går en väg som innebär att våra barn får den framtiden vi vill ge dem, och detta ger mig frid.

Modig eller inte? Ett enkelt beslut.

Har alltid haft detta på mitt kylskåp och drömt mig bort. Nu, nu är jag äntligen iväg.

grgerg