Nu har vi flyttat till Bornholm, men om den flytten skriver jag om en annan gång. Idag var jag ute och gick en runda med Kate med musik i mina öron. Låten som kom upp var ”What Love Really Means” av JJ Heller och tänkte att jag måste skriva om detta på bloggen ikväll.
Många gånger är det enkelt att se vad samhället vill att man ska göra, vilken de vill att man ska vara. Som kvinna känns det som att det är viktigt att komma tillbaka in i jobbvärlden efter man fått barn, att man måste stötta den framgången som vi kvinnor faktiskt har. När man tittar på det så är det svårt att se förbi det och se vilken man egentligen är. Jag vet vilken väg jag ska gå och vem jag vill vara men det passar inte alltid in, speciellt inte i ett svenskt samhälle där man inte kan hemskola sina barn.
Jag har tyvärr många gånger tänkt att jag inte passar in. Att jag inte är nog för att jag inte har en utbildning, för att jag inte har en karriär och jag har inget jobb. I mångas ögon skulle man säga att jag är arbetslös. Det känns som att det är där man har sitt värde. Vilket arbete man har, vilken lön och vart man bor. Detta har inte varit något för mig. Jag känner inget behov av att arbeta (!) men jag ser inte mig själv som arbetslös heller. Men tankar som att ”jag borde” kommer ändå. De ligger där och lurar och ibland hoppar de fram och säger att jag inte gör tillräckligt, jag är inte nog i samhällets ögon. Med tanke på att man inte kan hemskola sina barn i Sverige så börjar nog många, som gått hemma med barnen tills de blir skolpliktiga, att jobba/studera. Varför gå hemma när barnen är i skolan? Jag förstår tanken och skulle jag bott i Sverige och mina barn gått i skolan så skulle jag inte gått hemma, det hade jag inte haft ro till. Jag hade säkert studerat på plats någonstans eller jobbat.
Men nu då? Är jag nog? Gör jag tillräckligt? Mitt svar är JA! Jag gör tillräckligt, jag är nog. Visst, jag har inget jobb, ingen karriär eller en utbildning, men jag är nog ändå. Mitt värde sitter inte vad jag lyckats med, vilken lön jag har eller hur många högskolepoäng jag skaffat. Jag är tillräcklig bara av att vara jag. Jag har valt att gå min väg, att göra det jag brinner för och jag hoppas att jag har möjligheten att göra det tills barnen är stora.
När vi valde att skaffa barn så bestämde jag och Leo redan från början att jag skulle vara hemma med barnen, att han skulle vara den som försörjde oss och jag ta hand om barn och hem. Jag älskar den överenskommelsen och den funkar så bra för vår familj. En kommentar jag fått några gånger är ”Men då lever du på din man ju? Är han okej med det?” Svaret på den frågorna är: ja, det gör jag och ja, han är okej med det. Vi har gemensam ekonomi vilket menas med att det han tjärnar är våra pengar. I vissas ögon är detta en hemsk överenskommelse, ett steg tillbaka för kvinnligheten, men ja. Du får lov att tycka det. Vi tycker det är underbart och funkar så bra för vår familj. Detta gör att jag kan gå hemma med barnen, jag kan visa dem världen, jag kan ta hand om mitt hem och familj.
Så ja. Jag är nog. Du är nog! Det du gör är viktigt! Låt inte samhället eller normer som du tror du måste följa styra dina steg. Gör det du tror på i den mån du kan.
Jag är en hemmafru. Jag studera engelska på halvtid från ett universitet i Sverige. Jag är hemma på heltid med mina fantastiska pojkar. Jag är nog!
Jag älskar mitt liv.
SaraIsabella 