Det finns en sak jag tänkt på mycket men idag slog det mig ännu mer. Jag stod i köket och bakade frallor och Daniel kom och frågade om jag kunde hjälpa honom med sin loppa så jag släppte det jag gjorde och visade honom hur han skulle göra så han vet nästa gång det händer. Han gick ifrån köket glad och jag kunde fortsätta med det jag höll på med. Då slog det mig en gång till det som jag tänkt så mycket på. Om ingen visar honom eller svarar på hans funderingar vem ska då göra det? Vem ska då svara honom så att han lär sig? Vem ska då visa honom det han undrar över så att han vet till nästa gång om inte jag gör det? Det slog mig att alla frågor de frågar och jag svarar på är något de lär sig på tills nästa gång. Varje gång jag visar hur något fungerar så lär de sig något för framtiden, till att bli självständiga individer. Det är så viktigt att ta sig den tiden och svara, att lyssna och se vad de vill visa. De är barn som ska bli ungdomar som ska bli vuxna. Det är väldigt viktigt vad vi lägger in i dem.
Lägger vi in i dem att telefonen är viktigare, för att vi inte kan titta upp ifrån den när de talar? Lägger vi in i dem att hushållssysslorna är viktigare än dem, för att vi kan inte titta på vad de visar oss för vi måste fylla diskmaskinen nu? Lägger vi in i dem att deras frågor inte är tillräckligt bra för oss att svara på, för att vi kan inte släppa fokuset ifrån tv:n?
Vad är det för barn vi uppfostrar? Vad är det vi lär våra barn? Är de viktiga för oss eller är det alltid något som är viktigare? Har vi tid för dem när allt susar runt omkring.
Gabriel har för vana att alltid när han ska prata med oss säger han “titta på mig”. Han säger så varje gång bara för att vi ska ha fokuset på honom och jag tycker det är så bra! När vi pratar med någon vuxen så tittar vi på den, vi försöker ha fokus på den vuxne. Vad är skillnaden från barnen? De är människor precis som oss. Varför behandla de annorlunda? De har behov av bekräftelse, de har behov av att vi svarar på deras frågor, hur ska de annars lära sig? De har ett behov av oss föräldrar eller annan vuxen som har hand om barnet. Barnet är i BEHOV av uppmärksamhet ifrån oss vuxna! Spelar ingen roll vilken ålder på barnet.
Så svara på frågor. Så titta på barnet. Lägg ner det du gör och ge barnet uppmärksamhet. Säg ja oftare, låt barnet bestämma oftare. Tänk på att det handlar om dina barn och deras framtid. Vad vill du att ditt barn ska minnas? Eller syskonbarn? Eller vänners barn? Eller fosterbarn? Eller barn ifrån lekparken, man kan göra stor inverkan på barn som man träffar bara ibland eller en gång.
SaraIsabella 