Livet går sin lilla gång nu. Det har varit forest school, det har varit skogen, havet, museum, fält, tv-spel, datorspel, pyssel, filmer, matlagning, fågelskådning, mikroskåpskådning (nytt ord?) , Ja, livet har gått sin lilla gång. Det har varit jobbiga saker som hänt och då har vi sett vilka fina vänner man har här, vänner som ställer upp, frågar hur det går, hjälper till med allt och lämnar blommor. Ja, livet har gått sin lilla gång.
Vi älskar det fortfarande här, friheten specifikt. Igår var vi iväg hela dagen, först åkte vi till skogen och gick där, klättrade i träd, lekte riddare, sprang och skrattade, fikade och drack. När vi skulle åka tillbaka så skrev en vän och vi åkte hem, sedan gick vi till en äng med en gul traktor på. Barnen lekte och lekte och lekte, på ängen, vid vattnet, på traktorn. De bara sprang runt och lekte med tre andra barn. Solen sken och de sprang genom fältet och det bara fick mig att inse denna friheten. I England börjar skolan tidigare än i Sverige, så när jag gick där och såg barnen springa, så slog det mig så hårt, att alla barn har det inte såhär som mina har, där man tar dagen som den kommer, där man springer genom fält på en varm vårkväll. Det är långt ifrån många som får uppleva detta. Många ser säkert detta som slöseri med tid, att man kunde gjort något viktigare med den tiden, att man kunde lära sig något istället, men nej, inte för oss, detta är livet, livet i all sin strålglans.
Det är viktigt att lära barnen att njuta, att ha roligt, att se att livet inte bara är tufft och jobbigt (den delen kommer de att lära sig tids nog ändå). Att lära barnen att se maskrosen, se snigeln och gråsuggan. Att lära barnen att faktiskt bestiga berg, det kan vara jobbigt när man bestiger det, men utsikten är mer än nog. Jag ångrar inte en sekund vårt val att göra detta, när jag ser barnens glädje, barnens lust att lära och deras frågor.
Här hemma har vi just nu studerat mycket fåglar. Vi har köpt två otroligt fina böcker på second hand, de var som helt nya. I ena boken var det skogens fåglar och den andra havets fåglar, i båda böckerna så ingick en skiva med varje fågels läte på. Vi har tittat, och lyssnat, och sedan har vi målat av vissa och hängt upp dem på en stor anslagstavla. Det är mycket pyssel här hemma, det tar aldrig slut, det är målande, klistrande, klippande, diamanter, kronor, djur och gubbar. Så mycket finmotorik och så mycket skratt och glädje.
Båda barnen, speciellt Daniel, är super sugna på allt vad matte är. Vi räknar matte, ha matteböcker, vi bakar och räknar pengar. Vi räknar minus, plus, gånger och delat med. Daniel har precis lärt sig tio hopp och räknar ” 10, 20, 30, 40, osv.” Skönheten i detta? Allt är bara, BARA nyfikenhet som lett till resultat. Det är det det är. Jag ser att de är intresserade av något, de vill lära sig mer och då gör vi det. Det är så fruktansvärt häftigt när man inte har “lärt” dem det och helt plötsligt så 10 hoppar dem, de läser ord, jag kommer in och de sitter och skriver, de säger saker som jag inte visste men som stämmer. Ja, asså, vad händer när man lever livet? Jo, man lever det till fullo och då kan man inte undgå att resultat händer.
Vill verkligen påpeka detta med.
Man måste vara närvarande med barnen, lägga sig själv åt sidan och se barnet, förstå barnet, lyssna på barnet och älska det. Allt i grund och botten handlar om att ha ett förhållande med barnet, och respektera den.
Det är jag med så tacksam för. När de t.ex. bråkar och när jag kommer så säger de exakt vad som hänt, de är ärliga med mig för de vet att de inte hamnar i trubbel om något händer. Vi pratar om det, kramas, löser problemet, och de löser många saker emellan sig. Jag hör de be om förlåtelse, jag hör dem dela med sig, jag ser deras skratt, jag ser när de löser bråk genom att prata med varandra. Jag är så tacksam för att jag kan ha ett förhållande med dem där vi respekterar varandra och varandras känslor och tankar, och utan tvång.
SaraIsabella 