Jag vill inte berömma mina barn!!

Det är så lärorikt att bo här. Jag blir så inspirerad av så mycket när man kan se världen ifrån ett annat perspektiv. I Sverige kände jag mig väldigt begränsad på ett sätt, jag kunde inte leva mitt liv helt fullt ut men det kan jag här. Jag känner mig friare i mitt sätt att tänka och att ha så många likasinnade människor runt omkring mig. När barnen sitter och spelar så myser jag ner mig i soffan med filt och kuddar och läser, och just nu läser jag två böcker som handlar om peaceful parenting och det öppnar mina ögon. Precis som när jag lärde mig om unschooling så var det som en ny värld öppnades för mig och jag kunde inte gå tillbaka på det sättet som jag såg på livet innan jag läst det. Vissa saker kan man bara inte blunda för, vissa dörrar går inte att stänga efter man öppnat dem om man säger så, och så var det med unschooling. Jag levde mitt liv som alla andra, tills jag läste om unschooling och jag kunde inte o-se det. Detta är samma sak som det fast med peaceful parenting och med belöning och bestraffningar.

De två böckerna jag läser nu handlar att få upp ögonen var belöning och bestraffning  gör med barnen. Det är så intressant. Jag har läst mycket om peaceful parenting, allt ifrån bloggar, till Facebook och Instagram, det finns så mycket som jag önskar jag visste när Daniel och Gabriel föddes, men det är aldrig för sent. Många människor som unschoolar kom in på unschooling genom peaceful parenting. För mig var det tvärt om faktiskt, jag hittade unschooling och kom in på peaceful parenting efter det.

Jag kan stanna upp med det jag gör och inse att jag gör något jag inte vill göra egentligen. Det finns så mycket som jag försöker sluta göra och göra bättre och jag har en lång väg kvar, men jag har ändrat lite och det känns skönt. Här i England så känns det som att alla berömmer barnen hela tiden. Det är beröm för allt barnen gör, jag vet inte hur det är med bestraffning, men just med belöning så sker det hela tiden. Det känns som det är så extremt att så fort barnen tar ett bett på mackan så är det”BRA JOBBAT KOMPIS” (kanske lite överdrivet) men det är väldigt mycket, och det flödas över enormt, så att barnen väntar på det, de väntar på att få den berömmelsen när de gjort något så det blir svårt att göra något utan att just få höra “good job!” Jag har varit i den fällan länge jag med, inte så extremt som här men jag har gillat att berömma, men ja, jag har ändrat åsikt i den frågan (så skönt att man får lova att ändra sig!!)

Det finns olika anledningar till att jag har ändrat åsikt i den frågan och den största är just peaceful parenting (Här är en blogg som jag läser väldigt mycket, delar ofta inlägg ifrån henne på Facebook med http://happinessishereblog.com/ )

Genom denna/andra sidor/Facebook/Instagram/böcker så har mina ögon öppnats upp och jag har sett hur det blir bättre genom att skippa just berömmelse (bestraffningar tror jag INTE heller på så det kör vi INTE hemma). Mina barn har alltid ätit dåligt tyvärr. Det är lättare att säga vad de gillar än vad de inte gillar, och det här har varit en fälla för mig. Det är så enkelt att när barnen väl äter, så gav jag dem beröm. “ååh, så bra att du äter maten, och så mycket du äter!” osv, det blev alltså rätt mycket fokus på maten väl vid matbordet, istället för att bara äta den och äta det man gillar och hur mycket man vill, alltså äta tills man är mätt. Idag när vi satt och åt så tänkte jag på det extra mycket. Nu är det ett tag sedan jag verkligen berömde mina barn vid matbordet men det är så enkelt att göra det i andra saker med, t.ex “Titta, du kunde ju hälla upp mjölken helt själv! Så bra!” (varför är det så viktigt att de tar på sig kläderna SJÄLVA, delar maten SJÄLVA, torkar sig SJÄLVA, öppna något SJÄLVA. Varför är det så viktigt? Man vill att barnen ska lära sig att samarbeta, hjälpa andra människor osv, men vi berömmer barnen för att de gör det SJÄLVA, då vill man ju klarar det SJÄLV, istället för kanske tillsammans med någon.) Istället för att göra den berömmelsen när de hällde upp mjölken så sa jag inget, jag bara kollade på när de hällde upp mjölken. De var nöjda med att de hade gjort det och tittade inte på mig för att få berömmelse utan bara var nöjda med det de gjorde.

Tänk vilken tillfredsställese för dem. Tänk att få göra något för att de vill och kan utan att jag ska lägga mig i det. Jag berömmer ju inte Leo varenda gång han gör något? “Bra älskling nu åt du upp ALL mat!” “Duktig du är Leo för att du torkade av bordet efter maten”. Jag gör inte det med andra, varför ska jag göra det med barnen?

Jag tycker (jag tror att det säkert finns många som inte håller med mig och det är helt upp till er) att det blir manipulativt att berömma. Jag ser att mitt barn gör något bra, då förstäker jag det genom att berömma dem för det, för det är något JAG gillar att de gör. “Bra att du åt upp maten”, jag gillar att de åt upp maten, jag låter barnen få reda på att jag gillar det de gjorde, automatiskt så blir det att jag gillar inte när de inte äter upp maten. Det finns alltid en outtalad motpol. “Så bra att du kunde torka dig efter du varit på toa, bra jobbat!” Den outtalade motpolen blir automatiskt att det inte är lika bra när de inte torka sig själva. Det finns en risk att det blir att tillslut så gör man det man får beröm för för det är det som mamma gillar, det är det pappa blir glad för. Kärleken blir villkorlig, istället för ovillkorlig, jag får barnen att göra det jag vill genom att förstärka ett beteende med berömmelse.

Det finns andra vägar att gå, man kan få barnen att inse att de behöver inte min berömmelse utan de kan vara nöjda med det man gör. Om vi säger att någon ritar en bil, en röd bil med stora däck, och jag vill berömma, för att bilen var så fin och att han hade tålamodet att sitta ner och måla den helt själv. Visst är det enkelt att bara “wow vad fin bil du har målat!! Och du satt ner och målade den, du hade tålamodet till det. Bra jobbat!”? Ja, det är enkelt, och enkel fälla och barnet inser att han har gjort något bra, mamma blir glad över mig när jag målat denna fina bilen. Istället kan jag då t.ex. säga “Åh, du har målat en röd bil, med svarta däck! Vad är det för bil? Var den svår att måla? Hur kommer det sig att du valde de färgerna? Vart ska bilen köra någonstans?” vi kan ha en konversation om bilen istället, jag kan hjälpa honom att prata om det, att få honom att bli stolt över det han har målat.

Barn behöver inte få berömmelse för allt de gör, de behöver inte kolla på mig för att få reda på att det blev godkänt av mig. De behöver inte känna att de måste tillfredsställa mig genom att äta upp maten, klara allt själv, eller måla en fin teckning. Barnen behöver inte mig för att klara sig så, de behöver mig till att bli älskade ovillkorligt, utan berömmelse eller bestraffningar. 

Advertisements

Author: saraisabellaa

Jag bor i södra England, i en by som heter Bosham. Vi flyttade hit dem 16 februari för att kunna göra det som är olagligt i Sverige, kunna hemskola, unschoola, våra barn. Jag och min man Leo har varit gifta i snart 7 år och har två pojkar. Daniel som är född 2013 och Gabriel som är född 2015. Här kan ni läsa om vår vardag, mina tankar och om vår flytt till England!

Leave a Reply

Fill in your details below or click an icon to log in:

WordPress.com Logo

You are commenting using your WordPress.com account. Log Out /  Change )

Google photo

You are commenting using your Google account. Log Out /  Change )

Twitter picture

You are commenting using your Twitter account. Log Out /  Change )

Facebook photo

You are commenting using your Facebook account. Log Out /  Change )

Connecting to %s