Jag tycker det är så intressant hur folk har sagt att vi är så modiga! Jag har hört det ifrån alla håll och kanter och det är faktiskt den responsen vi fått mest. Väldigt intressant.. Någon sa att det skulle ta emot bara att lämna Sölvesborgs kommun, och vi flyttar till England! Ja, man ser allt det på olika sätt. De flesta jag känner är nöjda med sitt liv och att bo på samma ställe, i samma hus. I min uppväxt har jag alltid vetat att jag inte alltid är som “alla andra”. Jag har gillat att gå emot strömmen och för att vara ärlig, så gick jag emot strömmen många gånger bara för att, bara för att jag kan, bara för att INTE vara som andra. “för att komma till källan måste man simma emot strömmen”. Det har inte alltid varit enkelt, men det har varit jag, precis så som jag är skapad till att vara, inte som alla andra, precis som alla andra är skapta till att vara inte som alla andra.
Jag har alltid haft en dröm “iväg”. Jag har aldrig varit nöjd med att bo på samma ställe, eller ens i samma land, som jag alltid gjort. Mina drömmar har alltid varit iväg, min framtid har aldrig varit i Sverige, och förmodligen inte ens i England. Jag vet inte, men jag är för rastlös för att stanna på en plats, jag börjar redan tänka på nya platser att se.
Det känns som att det finns för mycket att se, för mycket att upptäcka för att spendera sitt liv på ett och samma ställe, och kanske, bara kanske, åka på en semester en gång om året. Så nej, det var inget för mig. Barnen har anpassat sig med att åka och se, och göra olika saker, det var inga problem alls att berätta för dem att vi skulle flytta. Daniel har tjatat om att flytta länge, för att bo på ett annat ställe, gör andra saker. Det gör mitt hjärta varmt, så lik mig. Daniel har alltid anpassat sig bra, han har varit formbar och inte alls så beroende av var vi är, sålänge vi är tillsammans. Gabriel är likadan, det viktigaste är att vi är tillsammans och det har varit det enda som spelar någon roll för dem, för mig.
När vi bestämde oss för att fly, så var det som sagt ett enkelt beslut. Vi funderade på vart vi skulle någonstans i värden väldigt länge, stod mellan olika ställen och vi vägde för och nackdelar. Men en dag så fick jag hem 2 brev i brevlådan som handlade om att Daniel skulle börja i skolan, vilken skola, och när m.m och då brast det för mig, jag började storgråta och ringde upp Leo som var iväg och jobbade och sa “nu måste vi bara bestämma ett land och då blir det det!!” och det var så det blev Storbritannien och sedan dröjde det lite till innan vi visste exakt vilket av länderna och exakt var vi skulle.
Min poäng, det var inget svårt beslut, mitt hjärta, mitt inre har alltid ropat iväg och att ta ett beslut att flytta var så enkelt. Visst är det många saker jag saknar och alla människor men beslutet var inte stort, och enligt mig inte ens modigt. Det var ett beslut, som att bestämma vilken mat vi skulle äta till fredagsmiddagen. Några kanske säger, men nej, inte som att bestämma middag? Men jo, som att bestämma en middag. Jag brukar inte få en “frid” känsla innan beslut utan jag brukar varar lite nojig och måste göra det ändå, men detta var sådan frid. Vi gör det vi tror på, vi går VÅR väg, vi går en väg som innebär att våra barn får den framtiden vi vill ge dem, och detta ger mig frid.
Modig eller inte? Ett enkelt beslut.
Har alltid haft detta på mitt kylskåp och drömt mig bort. Nu, nu är jag äntligen iväg.
SaraIsabella 